imstilljustacliche

Jag är kanske inte världsbäst, jag råkar bara gilla mig själv. Jag tror på mig själv, och vet precis vad jag sysslar med, varför och hur länge jag ska vara sån här. Och efter detta ska jag vara en ännu bättre människa. Och det fina är, att jag skiter entusiastiskt i att andra människor inte tycker detsamma om mig, men vad jag verkligen, verkligen innerligt ber om är att hälften av alla människor kan känna sig lika bekväma med sig själva, lika tillfreds och ha samma kontroll över orsak och verkan i sina liv. Jag är inte mer gud än andra, men om folk hade insett hur jävla mycket man kan åstadkomma, hur gott livet kan vara, och hur enkelt så mycket faktiskt är kanske fler hade vågat tillbe sig själva! Jag är glad när det är min blick jag möter i spegeln, jag kan förklara mig, jag kan resonera om hur och varför jag är sån här, och jag kan göra det med rak rygg. Jag var ofta ett vrak på vägen, och jag kommer sannerligen bli ett igen, men aldrig förut har jag lyckats stå så länge, sett mig själv med kärlek och slutat önska efter saker som är så enkla att ta. Att falla kommer bli tungt, att resa sig kommer bli underbart. Att älska olyckan lika mycket som lyckan är en konst värd att lära sig.

Jag älskar att jag skriver ett blogg-inlägg som enbart handlar om mitt liv och vad jag gör, för att sedan skriva ett annat och bak-tala just dessa inlägg. Bara för att accentuera min dumhet slänger jag också in ett "Yes, we can, Obama!". Go! Go!

Så hamnar man i slö-surfande en kväll då wow annars hade legat på schemat. Frågan är fan om det inte är värt att börja igen för att slippa sånt här. Hursomhelst. Man klickar sig fram, en länk leder till en annan, och tillslut har man plöjt igenom varenda dumma blondins personliga "mode"-blogg där de skriver om "vardagen, fina grejjer och lixom va ja gör!" Efter redan nämnda Bella's blogg-succé så tror plötsligt varenda illiterat 14-årig småstadsbo att de "oxå kan", har nån som helst koll och tycker att deras tankar är värda att dela med sig av. Så, vem är det som snackar, tänker säkert ni. Jo, jag behärskar åtminstone språket jag talar även i skrift. Jag har oftast vissa poänger med mina inlägg och ja, jag tycker fan jag är intressantare än andra. Plus att min nivå oftast stämmer överrens med samhällets standard-mått för intelligent. Jag må vara ett elitistiskt svin, och ni må hata mig, men jag tycker att dumma människor inte ens borde försöka sträcka sina pretentioner till att driva en "personlig" blogg med svaga, fåniga, samhällsvetenskapliga kommentarer mellan hårförlängningar och manikyr. Riktiga diskussioner bör åsidosättas för de som behärskar dem.
Ja. Det var jag som skrev det här. Så. Hata mig nu. Jag tycker ändå bättre om mig själv än er.

Varför är vissa dagar så trista att man mår illa? Varför är man bara sur och tvär utan anledning? Varför kan man inte uppföra sig och vara snäll även fast man inte vill? Varför är alla människor fula och tråkiga såna här dagar?  Varför blir en positiva tankar nattsvarta när man behöver dem? Varför tappar man alltid saker på golvet när man inte orkar ens såna små motgångar? Varför är det för tråkigt för att ens orka lipa ibland? Varför är alla andra upptagna och peppade när man inte kan vara en av dem? Varför är just dessa dagar de man borde plugga? Varför blir saker värre när man tvångstänker att man borde rycka upp sig? Varför smittar bara fula tankar?  Varför finns det ingen inspirerande människa att suga energi ur? Varför är det kallt och regnigt bara för det? Varför surrar en enstaka fluga lika irriterande som hundratals? Varför blir det inte bättre av att gnälla? Varför bryr man sig ens om såna här dagar? Varför sitter man bara hääääääääääääääärrr?!gjihj gikjgoöblkfjbpoådvspoisfdhp .-ds

Jag vet inte.

Jag har plötsligt funnit en förklaring! Jag vet varför! Varför vi svenskar är ett paranoit folkslag, varför vi är tungsinta och varför vi dränker våra sorger i alkohol! Varför unga flickor lägger ut bilder av sig själva, stupfulla och utslagna på internet som en rebell-aktion, varför vi inte kan slappna av och varför vi inte vågar leva i nuet! Mina damer och herrar. Svaret är ett urgammalt fenomen, och stavas p-u-r-g-a-t-o-r-i-u-m! Även kallat skärselden. Under kristnandet av bland annat Sverige upptäckte den gemensamma kyrkliga och politiska maktcentralen ett mycket användbart begrepp som gav dem legitimitet att kontrollera, överse och döma den blivande vanliga svenssonen. Kyrkan och staten var på den tiden nära förbundet, och de flesta män av makt hade en fot i båda hinkarna. Mycket smart och strategiskt. Hursomhelst. De upptäckte skärselden. Skärselden är det stadium en människas själ tvingas passera för att renas, på väg till himmelen. Slutligen blir man alltså välkomnad in i paradiset. Tiden man tvingas stanna i skärselden är dock beroende av hur god troende man varit under sin levnadstid. Och där, mina kära vänner, klämmer skon. Plötsligt blev simoni och friköp från sina synder en väg att slippa skärselden, att donera pengar och mark till kloster och kyrkor visade på hög andlighet och religiositet. Synd var något som definierades av kyrkan, (staten) och genom biktningen bestämdes boten en människa skulle genomföra. Exempel på bot? - Be den och den bönen fem gånger om dagen, ät inte gröt eller bröd förutom på tisdagar, titta inte på din fru mer än på lördagar, samla dagg från grässtrån tills du har en tunna full av vatten, etc. Nonsens visserligen men med tanke på hur skraja folk var för skärselden blev detta ett kontrollmedel från staten att manipulera folket med. Vidare. Donationerna gjorde ju såklart att man hade ett gott försprång i skärselden, även de fattigaste var ju rädda och man offrade det lilla man hade. Såå. Slutsatsen är ju uppenbar. Hade det inte varit för att staten i hemligt sammarbete med kyrkan lärt sig att utnyttja våra stackars själar redan innan vi visste vad religionen innebar, egentligen, så hade vi idag kanske vågat mer, glatt oss mer och älskat mer. Nu blev vi tidigt indoktrinerade med vad vi bööör göra, vad som kommer hända när vi dör, så vi vågar inte göra annat än att nicka och ge ifrån oss det lilla vi sparat. För att om vi är tillräckligt snälla blir vi frälsta och efter en lång skärseld blir allt bra igen. Samma skrämselpropagande används väl än idag för att ge våra röster, våra donationer och vårt hjärta till de som kan leda oss på rätt väg? "Nu ser det mörkt ut, men bara jag får lite mer pengar och makt kan jag leda er rätt." Skärselden kom ner på jorden. Och vi är skit-skraja.

Istället för att plugga hamnar jag som av en slump här. Ett och ett halvt år senare. Varför? Jag vet inte. Som kommentaren nedanför antyder har jag ju definitivt ingenting att tillföra världen, och det roliga var att exakt samma sak sades till mig igår. Fast i andra ord. Studieskulder var skit, en sketen etta i Göteborg var skit, ett jobb vid sidan om studierna var skit, att vilja resa till Svalbard var skit. Så ganska mycket av mig är med andra ord skit. Så hur kan jag ändå må så bra som jag gjort fram tills min vän lade fram SANNINGEN inför mig igår kväll? Det kan ju bero på att jag tycker att jag är mycket bättre än alla andra, eller när mina studier havererat kommer jag glida fram på stämplingar och soc-bidrag som min gode vän betalar vilket kommer bli skönt. Att jag kanske "kommit över" mig själv och slutat ironisera över vardags-ting? Har jag det? Att sluta peka finger på de som pekar finger är väl egentligen en motsägelse för hela det mänskliga varandet? Och vilka lyckas med det? Idealisterna ja, men var är deras fötter på jorden? Jag är barn av min tid, här är vi inte längre glada när vi är glada, inte lessna när vi är lessna. Istället för glada känslor ironiserar vi över att det tog sån tid och krävde så mycket ansträngning. Istället för att sätta oss ner och vara svaga så bygger vi upp en mur av cynism och inbillar oss styrka i vår blivande känslolöshet. Nej, en och en halv minut får man aldrig tillbaka. Men man kan välja hur man möter de nästa en och en halv minuterna och plötsligt få en annan upplevelse. Öppna sinnen eller stängda?

Jag studerar. På ett ganska bra universitet. Det är trevligt och det finns mycket kunskap för aktiva elever att ta in. Jag försöker vara aktiv. Jag försöker vara seriös med mina studier. Jag försöker koncentrera mig bra på föreläsningarna och respektera det faktum att även en tråkig professor kan vara kunnig och nödvändig att höra på. Jag försöker ta mina svin-dyra studier på allvar. Jag gör detta som 100%-ig sysselsättning, och begär också att de människor jag har omkring mig i skolan bättrar på min studiemiljö. Nåväl. Idag var det varmt. Studenter passade på att sitta utanför universitetet på den gröna mattan som tillhör universitetet. Och vi är glada studenter för att det är varmt. Jag dricker kaffe och äter chockladboll, veckans fika. Men följande bild som möter mig stångar mig med fruktansvärd kraft. På gräsmattan utanför universitetet infinner sig helt plötsligt barnfamiljer. Barnfamiljerna breder ut filtar på gräsmattan, tar av sig sina kläder och fläker ut sig. Barnfamiljernas barn är helt plötsligt nakna och plockar med sina spannar och spadar de tagit med sig. Barnfamiljernas barn tar sina spannar och spadar och springer ut i fontänen. Där badar barnfamiljernas barn glatt. Jag försöker fika i pausen mellan mina föreläsningar. Barnfamiljerna tror att det är högsommar vid havet. I bikini tar sedan barnfamiljsmamman sitt barn och går in på universitetes kafeteria för att köpa glass. I kafeterian där storheter som Gunnar D Hansson, Bo Ralph och han jag glömt namnet på men som är skit-viktig iaf äter middag. VA?! In klampar de halvt nakna och barfota mitt på ljusan dagen? Det var en sån enorm paradox att jag inte finner ord! KLÄ PÅ DIG ÅTMINSTONE! Sen när blev universitetet i Göteborg ett familje-semester-paradis? När blev skol-kafeterian strandkiosk? Sen när kan man inte få dricka en kaffe i en skyddad värld som skolan utan att påträngas av nakna, fläskiga flerbarnsmödrar? Är det verkligen lagligt att låta sina barn bada i fontäner? Min värld har rubbats och jag står inte stadigt längre. Jag är förlorad.

Nu ska det äntligen ske. Nu ska han få vad han förtjänar. Och ni ska få öppna era ögon. Mina damer och herrar, jag presenterar: Mitt första blogg-inlägg tillägnat Honom. Bossen. Den störste.
Det var en måttligt meningslös långfredag då jag plötsligt bestämde mig för att mätta min mage med majskolv. Och eftersom jag numer har lagat min köksradio, som det geniet jag är, så har jag den på när jag befinner mig arbetandes i köket. Jag gick och beklagade mig över hur dåligt allting var, och undrade varför de var tvungna att toppa (läs bottna) kvällen med så dåliga musik-inslag. Men så. Helt plötsligt. Från ingenstans. Helt otippat. Hör jag ett intro som låter lite väl bekant mitt i all denna misär. Ett intro som hör hemma i mina hörlurar och inte i köksradion. Detta finstämda piano-intro tonas långsamt upp samtidigt som radio-pratar-rösten slutar babbla. Och då: "I got a 69 chevy with a 396.." ylar han med sådan känsla att varendra strå på kroppen reser sig.. Han fortsätter med att berätta om hur vissa ger upp och vissa fortsätter, hur vissa bara biter i det sura äpplet och lever vidare. Men hela tiden med desperation och längtan bort:


But now there's wrinkles around my baby's eyes
And she cries herself to sleep at night
When I come home the house is dark

She sighs "Baby did you make it all right"
She sits on the porch of her daddy's house
But all her pretty dreams are torn
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born

Det är vackert. Det är sorligt. Det är fantastiskt. Han är den oemotstridliga mästaren när det gäller textförfattare, och detta är ett fakta! Men mer då? Varför är Bruce den störste? Det är fel frågor att ställa när svaren är så överväldigande. Fråga mig istället varför ni klassar honom som gubbig arenarock? För det är en fråga som tål att tänkas på. Karln behärskar precis allt han ger sig på. Visst för att svulstig rock förekommer med låtar som Badlands och Promised land, men det är även där genialt och orden som gubbarna skriker med i BETYDER nått, de säger nått. Inte nått jävla tjafs om att "kalla mig cp" eller "gotta go to work then hurry home" (-jaha?):

talk about a dream
Try to make it real
you wake up in the night
With a fear so real
Spend your life waiting
for a moment that just don't come
Well, don't waste your time waiting

Smäktande ballader som The River, Atlantic City eller Darkness on the Edge of town behöver väl knappas presenteras då Mästaren i dessa verk lyckas inleda en i falsk lycka för att sedan rasera idyllen en kort bit in i låtarna. Sedan river han helt enkelt ut hjärtat på en med sin uppriktiga realism och avslutar med att klämma åt strupen för att lämna en andlös i de sista raderna genom att antyda nått slags hopp djupt därunder:

Now our luck may have died and our love may be cold but with you forever I'll stay
We're goin' out where the sand's turnin' to gold so put on your stockin's baby `cause the night's getting cold
And everything dies baby that's a fact
But maybe everything that dies someday comes back

En kille som gör en skiva som Born to run som debut-platta förtjänar redan som 25-åring att kallas den störste. Däri finns all den framtidstro, all den viljan, all vetskapen om att "jag är inte som ni, jag ska TA mig nånstans!". Känslorna är så intensiva att man fullkomligt blåses upp och spricker av lycka över att vara, att ha möjligheter, och då skivan inte bara är ett textmässigt underverk utan även ett rent melodiöst och musikaliskt fulländat verk. Varenda liten ton sitter perfekt, vartenda instrument som spelar mot varandra är ett geni-drag, harmonierna samspelar på ett hittills oefterhärmligt sätt. Och ett öppningsspår som Thunder Road går inte att återfinna i musikhistorien.

You aint a beauty but hey, you're alright

Det är en så fulländad rad. Så full i sin naturliga ärlighet. Det räcker. Man behöver inte vara skit-snygg. Man kan älskas ändå. Man är ok. Och det duger gott och väl. Så är det och även detta är ett obestridligt faktum. Och varenda gång man når fram till det magiska:

So Mary, climb in,
It's a town full of loosers, and we´re pulling out here to win

brister alla spärrar på en och man måste jubla, överväldigad av frihetskänslan, sprickfärdig av frihetskänslan.
Men denna frihetskänsla är inte naiv och blåögd. Den är full av energi och inger en hoppet som man längesedan lagt på hyllan. Det är en ärlig känsla. Den drar omkull en och får en att lägga sig i fosterställning på golvet och bita sig i knäna för att försöka få utlopp för alla känslor man fylls med. Man kan dö lycklig till en sådan låt utan att ha åstadkommit något annat. Och när skivans titelspår drar igång med det mest adrenalinfyllda introt som producerats av människohand saknas ord. Återigen vill man dö med den känslan. Den sätter sig i maggropen, tränger sig upp genom strupen och låser fast käken i ett vrål som inte alls är attraktivt på något sätt, men som man måste utstöta för att inte sprängas. Och introt till Backstreets är så finstämd så man kan inte låta bli att spela luft-piano även om man sitter på en offentlig plats.

Baby this town rips the bones from your back
It's a death trap, it's a suicide rap
We gotta get out while we're young
`Cause tramps like us, baby we were born to run

Så var det den svarta skivan. Och inte nått patetiskt känsloförsök likt ett visst "rock"-band, utan en verkligt svart skiva. Bruce går hem och sätter sig strax efter 30 med sin gitarr, sitt munspel och en liten portastudio. Resultat? Återigen fantastiskt. Nebraska. Smärtfyllda låtar som inleds med redan citerade Atlantic city och slutar i Reason to Believe. Däremellan gör han upp med alla de delar av världen som inte fått plats på hans energi-sprängda Born to Run och 4th of July Ashbury Park och de där tidiga. Här har energin tagit slut och ersatts med mörker, tomhet och en enda tunn välspelad gitarr. Och han gör det så bra. Det funkar så bra i hans tappning, och att han kan dela sin kreativitet mellan så vitt skilda låtar som Jungleland och Mansion on the hill gör honom svårslagen. Det kunde blivit platt fall, men även detta bär bossen upp.

Nåväl. Bruce gjorde ett försök med att tolka amerikansk folkmusik för ett par år sedan, The Seeger sessions. Försök? Nej. Det var naturligtvis fel benämning. Han gjorde helt enkelt 15 tolkningar i genial regi. Det är svängigt, blåsigt, körer, tamburiner och akustiska gitarrer. Även låtar som han själv inte skrivt behärskar han som de vore hans egna, och Mrs McGrath, Erie Canal, och Oh Mary dont you weep är såna klockrena träffar att man känner sig vårig i hela kroppen. Det är inte samma hänsynslösa lyckorus som i hans tidigaste skivor, utan han har blivit gammal. Men med sådan värdighet att hans jämnåriga kan avundas.

Ojdå. Det blev långt. Och jag som inte ens har sagt hälften ännu.
Det blir en annan gång. Puss och tack för uppmärksamheten.

Varför åläggs de största tentorna i slutet av terminen? Vem fan vill sitta och läsa och skriva och läsa och skriva i såna här tider? Jag håller på att få ett sammanbrott. Det kom på ett par timmar och överväldigade mig så kraftigt att jag snart börja slå i väggarna. Jag är nedbruten, både psykiskt och fysiskt av att sitta här. Ungjävlarna spelar fotboll mot min vägg, höll på att krossa mitt fönster igår. Grannen lyssnar på radio trots att idioten är döv. Jag försöker stänga in mig i köket men detta malande radioprat når mig överallt. Jag har försökt läsa med öronproppar med då hör jag varenda lite hårstrå på mitt huvud röra sig. Min rygg är stel och jag kan varken sitta eller ligga ner. Om man ställer mig upp så når jag inte datorn och plugga måste jag. Jag håller på att dö. Jag måste slå någon. ÅH GUD HÅLL KÄFT IDIOT-GRANNE! JAG DÖR! Och den där jävla Waste land. Jag har inget att säga om den. Jag fattar ingenting. KÄÄÄFT!

Allt är ganska dåligt just nu. Jag mår inte bra.
Därför har jag tappat kontakten med ganska många, men jag hoppas ni förlåter mig.
När saker känns bättre kommer jag tillbaka igen.
Vi ses då.
Denna sida läggs på is tills dess. Adjöken.

Allt är tråkigt. Alla är fula.
Jag vill ha en sån här som ska göra mig lycklig igen. Åh. Om jag ändå vore i Indien.

Nu kanske ni tror att jag är helt partisk eftersom jag helt utelämnade att nämna bandet Draco and the Malfoys, vilket naturligtvis har lika stor plats i mitt hjärta, trots att de är ondare än Harry and the Potters. Men "My dad is rich and yours is dead" är ju ändå en uppenbart fantastisk sång. Önskar jag fick höra den oftare.