imstilljustacliche

Jag studerar. På ett ganska bra universitet. Det är trevligt och det finns mycket kunskap för aktiva elever att ta in. Jag försöker vara aktiv. Jag försöker vara seriös med mina studier. Jag försöker koncentrera mig bra på föreläsningarna och respektera det faktum att även en tråkig professor kan vara kunnig och nödvändig att höra på. Jag försöker ta mina svin-dyra studier på allvar. Jag gör detta som 100%-ig sysselsättning, och begär också att de människor jag har omkring mig i skolan bättrar på min studiemiljö. Nåväl. Idag var det varmt. Studenter passade på att sitta utanför universitetet på den gröna mattan som tillhör universitetet. Och vi är glada studenter för att det är varmt. Jag dricker kaffe och äter chockladboll, veckans fika. Men följande bild som möter mig stångar mig med fruktansvärd kraft. På gräsmattan utanför universitetet infinner sig helt plötsligt barnfamiljer. Barnfamiljerna breder ut filtar på gräsmattan, tar av sig sina kläder och fläker ut sig. Barnfamiljernas barn är helt plötsligt nakna och plockar med sina spannar och spadar de tagit med sig. Barnfamiljernas barn tar sina spannar och spadar och springer ut i fontänen. Där badar barnfamiljernas barn glatt. Jag försöker fika i pausen mellan mina föreläsningar. Barnfamiljerna tror att det är högsommar vid havet. I bikini tar sedan barnfamiljsmamman sitt barn och går in på universitetes kafeteria för att köpa glass. I kafeterian där storheter som Gunnar D Hansson, Bo Ralph och han jag glömt namnet på men som är skit-viktig iaf äter middag. VA?! In klampar de halvt nakna och barfota mitt på ljusan dagen? Det var en sån enorm paradox att jag inte finner ord! KLÄ PÅ DIG ÅTMINSTONE! Sen när blev universitetet i Göteborg ett familje-semester-paradis? När blev skol-kafeterian strandkiosk? Sen när kan man inte få dricka en kaffe i en skyddad värld som skolan utan att påträngas av nakna, fläskiga flerbarnsmödrar? Är det verkligen lagligt att låta sina barn bada i fontäner? Min värld har rubbats och jag står inte stadigt längre. Jag är förlorad.

Nu ska det äntligen ske. Nu ska han få vad han förtjänar. Och ni ska få öppna era ögon. Mina damer och herrar, jag presenterar: Mitt första blogg-inlägg tillägnat Honom. Bossen. Den störste.
Det var en måttligt meningslös långfredag då jag plötsligt bestämde mig för att mätta min mage med majskolv. Och eftersom jag numer har lagat min köksradio, som det geniet jag är, så har jag den på när jag befinner mig arbetandes i köket. Jag gick och beklagade mig över hur dåligt allting var, och undrade varför de var tvungna att toppa (läs bottna) kvällen med så dåliga musik-inslag. Men så. Helt plötsligt. Från ingenstans. Helt otippat. Hör jag ett intro som låter lite väl bekant mitt i all denna misär. Ett intro som hör hemma i mina hörlurar och inte i köksradion. Detta finstämda piano-intro tonas långsamt upp samtidigt som radio-pratar-rösten slutar babbla. Och då: "I got a 69 chevy with a 396.." ylar han med sådan känsla att varendra strå på kroppen reser sig.. Han fortsätter med att berätta om hur vissa ger upp och vissa fortsätter, hur vissa bara biter i det sura äpplet och lever vidare. Men hela tiden med desperation och längtan bort:


But now there's wrinkles around my baby's eyes
And she cries herself to sleep at night
When I come home the house is dark

She sighs "Baby did you make it all right"
She sits on the porch of her daddy's house
But all her pretty dreams are torn
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born

Det är vackert. Det är sorligt. Det är fantastiskt. Han är den oemotstridliga mästaren när det gäller textförfattare, och detta är ett fakta! Men mer då? Varför är Bruce den störste? Det är fel frågor att ställa när svaren är så överväldigande. Fråga mig istället varför ni klassar honom som gubbig arenarock? För det är en fråga som tål att tänkas på. Karln behärskar precis allt han ger sig på. Visst för att svulstig rock förekommer med låtar som Badlands och Promised land, men det är även där genialt och orden som gubbarna skriker med i BETYDER nått, de säger nått. Inte nått jävla tjafs om att "kalla mig cp" eller "gotta go to work then hurry home" (-jaha?):

talk about a dream
Try to make it real
you wake up in the night
With a fear so real
Spend your life waiting
for a moment that just don't come
Well, don't waste your time waiting

Smäktande ballader som The River, Atlantic City eller Darkness on the Edge of town behöver väl knappas presenteras då Mästaren i dessa verk lyckas inleda en i falsk lycka för att sedan rasera idyllen en kort bit in i låtarna. Sedan river han helt enkelt ut hjärtat på en med sin uppriktiga realism och avslutar med att klämma åt strupen för att lämna en andlös i de sista raderna genom att antyda nått slags hopp djupt därunder:

Now our luck may have died and our love may be cold but with you forever I'll stay
We're goin' out where the sand's turnin' to gold so put on your stockin's baby `cause the night's getting cold
And everything dies baby that's a fact
But maybe everything that dies someday comes back

En kille som gör en skiva som Born to run som debut-platta förtjänar redan som 25-åring att kallas den störste. Däri finns all den framtidstro, all den viljan, all vetskapen om att "jag är inte som ni, jag ska TA mig nånstans!". Känslorna är så intensiva att man fullkomligt blåses upp och spricker av lycka över att vara, att ha möjligheter, och då skivan inte bara är ett textmässigt underverk utan även ett rent melodiöst och musikaliskt fulländat verk. Varenda liten ton sitter perfekt, vartenda instrument som spelar mot varandra är ett geni-drag, harmonierna samspelar på ett hittills oefterhärmligt sätt. Och ett öppningsspår som Thunder Road går inte att återfinna i musikhistorien.

You aint a beauty but hey, you're alright

Det är en så fulländad rad. Så full i sin naturliga ärlighet. Det räcker. Man behöver inte vara skit-snygg. Man kan älskas ändå. Man är ok. Och det duger gott och väl. Så är det och även detta är ett obestridligt faktum. Och varenda gång man når fram till det magiska:

So Mary, climb in,
It's a town full of loosers, and we´re pulling out here to win

brister alla spärrar på en och man måste jubla, överväldigad av frihetskänslan, sprickfärdig av frihetskänslan.
Men denna frihetskänsla är inte naiv och blåögd. Den är full av energi och inger en hoppet som man längesedan lagt på hyllan. Det är en ärlig känsla. Den drar omkull en och får en att lägga sig i fosterställning på golvet och bita sig i knäna för att försöka få utlopp för alla känslor man fylls med. Man kan dö lycklig till en sådan låt utan att ha åstadkommit något annat. Och när skivans titelspår drar igång med det mest adrenalinfyllda introt som producerats av människohand saknas ord. Återigen vill man dö med den känslan. Den sätter sig i maggropen, tränger sig upp genom strupen och låser fast käken i ett vrål som inte alls är attraktivt på något sätt, men som man måste utstöta för att inte sprängas. Och introt till Backstreets är så finstämd så man kan inte låta bli att spela luft-piano även om man sitter på en offentlig plats.

Baby this town rips the bones from your back
It's a death trap, it's a suicide rap
We gotta get out while we're young
`Cause tramps like us, baby we were born to run

Så var det den svarta skivan. Och inte nått patetiskt känsloförsök likt ett visst "rock"-band, utan en verkligt svart skiva. Bruce går hem och sätter sig strax efter 30 med sin gitarr, sitt munspel och en liten portastudio. Resultat? Återigen fantastiskt. Nebraska. Smärtfyllda låtar som inleds med redan citerade Atlantic city och slutar i Reason to Believe. Däremellan gör han upp med alla de delar av världen som inte fått plats på hans energi-sprängda Born to Run och 4th of July Ashbury Park och de där tidiga. Här har energin tagit slut och ersatts med mörker, tomhet och en enda tunn välspelad gitarr. Och han gör det så bra. Det funkar så bra i hans tappning, och att han kan dela sin kreativitet mellan så vitt skilda låtar som Jungleland och Mansion on the hill gör honom svårslagen. Det kunde blivit platt fall, men även detta bär bossen upp.

Nåväl. Bruce gjorde ett försök med att tolka amerikansk folkmusik för ett par år sedan, The Seeger sessions. Försök? Nej. Det var naturligtvis fel benämning. Han gjorde helt enkelt 15 tolkningar i genial regi. Det är svängigt, blåsigt, körer, tamburiner och akustiska gitarrer. Även låtar som han själv inte skrivt behärskar han som de vore hans egna, och Mrs McGrath, Erie Canal, och Oh Mary dont you weep är såna klockrena träffar att man känner sig vårig i hela kroppen. Det är inte samma hänsynslösa lyckorus som i hans tidigaste skivor, utan han har blivit gammal. Men med sådan värdighet att hans jämnåriga kan avundas.

Ojdå. Det blev långt. Och jag som inte ens har sagt hälften ännu.
Det blir en annan gång. Puss och tack för uppmärksamheten.