imstilljustacliche

Just nu är jag så svettig om händerna att jag inte vågar kladda ner tangentbordet så mycket.. ursäkta mig om det fattas en eller annan bokstav. Jag är inte anpassad efter det här klimatet. Eller iofs. Jag är inte anpassad efter något klimat överhuvudtaget. Det är jobbigt och ibland svettigt. Som nu. Saken blir inte bättre av att jag kan koka av ilska på grund av löjliga artiklar och intervjuer i tidningen.. Exempelvis de två enda artiklarna med anknytning till Linda Skugge som jag har läst. Aldrig har hon intresserat mig nog för att jag ska ha orkat läsa hennes dumheter tidigare. Jag har bara antagit att jag skulle ogilla henne, vilket är en insikt jag numer är glad för att jag haft. I de intervjuer hon har lämnat i Metro, detta journalistiska mästerverk, får man en klar bild av vilken ridikulös låtsas-person hon är och tydligen alltid varit. Hon gör stort rabalder om att hon numer låter bli att kalla sig/vara feminist och uppmanar alla andra att göra detsamma. Att feministerna ska börja raka sig under armarna och sluta raka sig på huvet. Att alla radikal-feminister ska plocka bort sina pins och märken från sina väskor, att de ska byta sina kläder till kavaj och kjol och börja smälta in i samhället. Sluta gapa, sluta kämpa, kampen är lönlös. På ett sätt har Linda en poäng. Men bara när det gäller människor som hon själv. Poängen är att om man bara har klistrat på den här attityden för att vara PK, som Linda troligtvis har gjort i alla år, och egentligen aldrig trott på det själv utan bara kallat sig feminist och försökt övertyga sig själv och andra om att det är möjligt med jämställdhet så kan man lätt plocka bort den igen. Man kan hänga in attityden i garderoben som man gjorde med sin svartrockar-period och tonårs-revolt. Men du ser, lilla Linda. Så fungerar inte alla människor. Det är ungefär som att påstå att homosexuella kan väl lägga ner sin homosexualitet så att de slipper vara förtryckta i samhället. Vissa val gör man inte själv. Jag har försökt att vara någon annan. Jag har försökt att vara en party-pingla med stövlar och kort-kjol. Jag har försökt att efterlikna det vackra folket jag umgåtts med. Jag har också velat vara oberörd och korkad och kunna smälta in. Men du ser, Linda lilla. Det går bara inte. Jag är oförmögen att vara nån annan. Jag kan inte blunda för min omvärld. Jag måste få hoppas och tro på en förbättring. Jag vill inte stå brevid när andra faller. Du ser, jag har inte privilegierats med ignorans. Jag önskar det. Men så är inte fallet. Och att du sitter och säger sådana urbota dumma saker visar bara hur påklistrad, respektlös och ignorant du egentligen är. Och för att extra spä på ditt nya "jag" så inför du nu en avgift på din blogg. Vad är det för jävla attityd? Mot all förmodan så har du tydligen folk som vill läsa dina texter. Men som den lilla kapitalist du gömt inom dig men nu kommit fram så ska du pressa dem på pengar? Varför har du försökt låtsas vara vänster/feministisk i alla år? Du måste ju ha insett att med dina sjuka värderingar så låg du ganska långt därifrån. Lite löjligt att du bara som en fluga tar dig an att vara PK. Men men. Nu har du kommit ut ur garderoben. Grattis Linda Skugge. Nu har du blivit just another brick in the wall.

Bilden föreställer mig och min mor. Vi är två glada, sunda människor. Och jag har min brors skjorta på mig.. Fin va?

Alltså. Här sitter man i Småland på ett gammalt trasigt modem och vet inget. Har spenderat ett par dar i förstklassiga snowboardförhållanden och försöker varva ner med Getrud Peterssons "Svenska språket genom 700 år". Den är bra nedvärvnings-litteratur. Men efter ett par timmars försöka att koppla upp sig på datorn från sent 80-tal så lyckas jag till slut. Hör ryktet att Roskilde har släppt alla sina band, men glömmer kolla sidan. Får återgå till Petersson under tiden jag kopplar upp mig ännu en gång. Men nerverna, dessa nerver spökar. Tillslut. Jag är inne. Word. Loggar in på roskilde-festival.dk. Och aflider med tappad haka. Jag hade en sjutusan festival förra året med godbitar som Jimym Eat World, Bright Eyes, Block Party, Black Sabbath, Flogging Molly, etc, etc. Trodde inte årets artistval kunde matcha förra. Men jag höll bokstavligen på att ramla av stolen och dregla ner skärmen. Jag citerar i bokstavsordning:
Artic Monkeys, Bullet for my Valentine, Clap your hands say yeah, Death cab for cutie, Deftones, Bob Dylan, Franz Ferdinand, Guns n roses, Kaizers Orchestra, Damian Marley, Morrissey, Opeth, Placebo, Josh Rouse, Sigur Ros, Skin, The Streets, The Strokes, Thåström, Tool, Rufus Wainwright, Roger Waters.
Jag dör. Jag kommer dö. Av en glädjetripp när hela festivalen är avklarad.

Jag blir så jävla less. Faktiskt. Jag fattar inte att det ska vara så svårt aytt visa lite jävla löööv. Okay. Jag är ingen kärleksfull hippie som förespråkar bin och blommor som lösning på världens alla problem. Men jag är så less på att folk ska vara så introverta, självgoda och respektlösa mot allt och alla. Eller iaf mot majoriteten av världens invånare. Japp. Dagens ämne är rasisterna. De dumma fanskapen som saknar rationalitet och distans till både sig själva och andra. Man kunde tro att man har kommit en bit de senaste hundra åren. Vi är ju ändå mitt uppe i 2000-talet och det känns så passé att folk fortfarande är så korkade och oupplysta som för hundra år sedan. Vi kallar oss informations-samhälle, men vad är det för information vi sprider? Hur många tidningar eller tv-nyheter har en rationell ton när de rappoerterar? De vill ju bara sälja och vad är det som säljer? Skräck, hetsande och rädslor. Så länge folkmassan är rädd, så är den kontrollerad. Låter konspiratoriskt, men ni vet att det stämmer. Iaf. Svaga människor, dumma människor, irrationella människor går ju på det här, låter sig påverkas. Jag har fan aldrig träffat en person med rasistiska åsikter som varit smart. Det som utmärker dem är just deras blinda tro på överheten och blå-ögdhet och löjliga övertygelse om att allt är svart och vitt. Jag gillar inte folk utan gråzoner. De utan gråzoner har ingen förmåga att argumentera eller lyssna på en andra part i en diskussion. Hamnar man i en diskussion med någon av "dem" (haha) så är det ytterst få som förstår alls vad man har att säga, utan bara babblar på och glömmer lyssna till både sig själva och andra. De bryr sig inte om att kommentera ens argument eftersom de oftast inte förstår vad man försöker säga. Jag är så utled på att folk kan sitta och dra miljontals och åter miljontals människor över samma kam utan att höra själva hur urbota korkat det låter. Hur någon kan sitta och säga att större delen av jordens befolkning är exakt likadan och fungerar på exakt samma sätt. Jag är less på att försöka förklara för en trångsynt, introvert småstadsbo att alla människor är individer och att det inte finns två personer som tänker likadant. Jag blir förbannad på att folk som umgås med samma människor, bor i samma stad, jobbar på samma jobb i hela sina liv och inte beblandar sig med andra människor utnämner sig själva till de som har rätt att döma. Jag är itne den mest livserfarne personen som gått i ett par skor, men jag träffar fler folk i månaden än vad andra gör på ett helt år. Och om man bara sitter i sin stuga nånstans i skogen i 40 år, så tycker inte jag att man kan skaffa sig tillräckligt mycket erfarenheter för att ha en bra grund att uttrycka sina argument på. Särskilt inte om folkslag/människor man aldrig stött på. Vad är det för fel på folk? Vilka tror de att de är? Å ena sidan vill jag bara skrika och gapa och bli riktig förbannad när man hamnar i en idiotdiskussion med en folkölsfull bondpojke, men å andra sidan vet jag att han har blivit uppfostrad och manipulerad till sina åsikter och vad jag än säger så kommer fanskapet inte ändra sig. De tar liksom luften ur mig. Jag blir så arg på att det inte finns ett sätt att ändra på folk, så att jag får bestämma allt. Vissa människor behöver tydligen en liten kick i huvet för att de ska fatta. Nä. Vansinnig, följt av utpumpad blir jag.

Med dessa visdomsord från Gwen Stefani som rubrik kan inte dagens blogg bli annat än innehållsrik. Allt jag har att säga är visserligen att jag drar på semester och att ni får klara er utan mig en vecka eller så. Faktum är att jag ger tusan i om ni fixar det eller inte, för jag och Bobby McGee har en dejt med en ny-pistad röding full av bländande vit snö som badar i strålande solsken. Och då får ni bara stå tillbaka. Well. På återseende och glad post-påsk.

Veckornas skivor har den senaste tiden varit:
Cake - Comfort eagle. Avsevärt bra brit-pop. Fast de kanske kommer från USA. Vad fan vet jag.
The Knife - Silent Shout. Marble house är en så bra låt så jag avlider.
Morran - Ringleader of the Tormentors. Vem älskar inte Morran?
Queens of the Stoneage - Songs for the deaf. Ja. Jag är sådär 18 år efter alla. Men vaffan.
The Smashing Pumpkins - Greatest hits. DC visar mig så många saker jag glömt.

Ja, skrik inte på mig. Jag vet att jag har tappat lite av min forna blogg-energi, men den kommer att explodera snart igen. Just nu har jag bara haft lite för mycket på sinnet för att strukturera upp alla tankarna i ord. Så vad vill jag säga nu då? Jo. Jag ska till 99% flytta till eget nu iaf. Steken är marinerad och ligger på grillen. Bara att plocka fram potatissalladen och en kall cider så är vi snart alla nöjda och glada igen. Word ska det bli. Jag ska ha så trevligt i mitt pyttelilla kök och bada jättemycket i mitt pyttelilla badkar. Och till på köpet ska jag aldrig ha kläder på mig i onödan. Lagom nu till sommaren. Jag tänkte skaffa mig en inneboende också. Som slipper betala hyra och bara sitter söt i sitt terrarium. En dag, en dag. Innan dess ska jag skaffa mig ett jobb. Närmare bestämt imorgon tänkte jag skaffa mig ett jobb. Om allt går som planerat. Fast det gör det ju sällan. Så andan ska hållas till sista kortet är lagt. I torsdags gjorde jag misstaget att andas ut. Jag hade nämligen haft en toppen-dag med en massa bra telefonsamtal som hade ordnat saker åt mig och en massa folk som varit trevliga och betett sig fint, och då trodde jag, dum som jag var, att jag kunde pusta ut. Tyvärr gjorde jag detta på en tio-minutersparkering i ett hysteriskt regnigt vasastan, i den mest trafikerade korsningen i göteborg med en massa möbler i bagaget. Jag sa: "Detta har varit en sådan toppendag!". Sanna hann inte ens svara instämmande eller nekande innan bilen sa sitt. "Gny", sa den. "Gny". Sen sa den inget mer. Jag blir så trött på att saker aldrig kan fixa sig en enda jävla gång när det gäller mig. Varför måste man alltid slita så för att saker ska hända? Visserligen behöver jag ju med all säkerhet aldrig köpa en lott eller spela bingo, för nån utsikt att vinna skulle jag aldrig ha. Så kanske jag kan spara de små pengarna iaf. Nu har jag fått panik-ångest över att högskoleansökningarna ska vara inne om en vecka. Vad ska jag bli? Vem vill jag vara? Hur ska jag bestämma mig? Tänk om? Arkeolog, översättare, lärare i svenska, filosofi, historia, engelska.. kanske djurskötare? kanske forskare i nordiska språk? professor i filosofi?   ..allt känns så himla fint och bra för mig. Helst skulle jag vilja plugga hela mitt liv. Jag älskar att läsa. Och plugga. Och känna att jag lääääär mig nått. Resten av livet är sekundärt. Ja. Det är mycket nu.

Efter ännu en sömnlös natt (se föregående inlägg om hur de går till) så gick jag upp tidigt som tusan och pallrade mig bort till tentan ändå. Jag tror jag var som i trans för allt gick alldeles för lätt för att jag ska kunna tro det. Jag som hatar danska-tentor. Nu gick jag in och ägde. Ja. Dominerade rent utav. Löjliga frågor kräver löjliga svar, tänkte jag och ljög på. Sedan ut till Kortedala. Ja. Titta på Lassus lägenhet. Konstigt att man förut inte kunde tala till varann utan att få snedspel och att vi nu kan uppföra oss som folk, ja, kanske till och med som vänner, utan att hoppas på förmycket. Ja. Han är trevlig när andan faller på. Haha. Och Nilléa kan skatta sig lycklig. Herregud. Han sa att han kunde gifta sig med henne om det bara var så. Kära nån. Giftemål. Konstigt nog så känns det bara så självklart att de kommer att vara ihop för alltid. Och DET, mina kära vänner.. är en stor och lite läskig tanke. Men applicerar man den på dem.. så känner man bara "ja.. så klart!" Aja. Sen tillbaks till skolan. Fick våra isländska tentor tillbaka. Även där förvånade jag mig själv. Det ar trevfligt. Trots att jag, Jessica, fick totally brainloss på tentan och glömde u-omljudet i gladur, och gjorde värsta löjliga misstaget så fanns det ändå en som var värre än mig. Ja. Ni vet nog redan vem jag talar om. Hahahaha. Jag har ännu inte slutat skratta åt noll-poängaren vår gode Emanuel plockade på böjningen av kakan. Hahahahaha. Det är verkligen hysteriskt roligt. Jag typ. Skrattar ännu. Hahahaha. Åhh. Han är för naiv den där. Tårögd blir jag. Sen nu då? Träning? Orkar jag? Ja.. det känns som att det ligger i luften faktiskt.