imstilljustacliche

Varför är vissa dagar så trista att man mår illa? Varför är man bara sur och tvär utan anledning? Varför kan man inte uppföra sig och vara snäll även fast man inte vill? Varför är alla människor fula och tråkiga såna här dagar?  Varför blir en positiva tankar nattsvarta när man behöver dem? Varför tappar man alltid saker på golvet när man inte orkar ens såna små motgångar? Varför är det för tråkigt för att ens orka lipa ibland? Varför är alla andra upptagna och peppade när man inte kan vara en av dem? Varför är just dessa dagar de man borde plugga? Varför blir saker värre när man tvångstänker att man borde rycka upp sig? Varför smittar bara fula tankar?  Varför finns det ingen inspirerande människa att suga energi ur? Varför är det kallt och regnigt bara för det? Varför surrar en enstaka fluga lika irriterande som hundratals? Varför blir det inte bättre av att gnälla? Varför bryr man sig ens om såna här dagar? Varför sitter man bara hääääääääääääääärrr?!gjihj gikjgoöblkfjbpoådvspoisfdhp .-ds

Jag vet inte.

Jag har plötsligt funnit en förklaring! Jag vet varför! Varför vi svenskar är ett paranoit folkslag, varför vi är tungsinta och varför vi dränker våra sorger i alkohol! Varför unga flickor lägger ut bilder av sig själva, stupfulla och utslagna på internet som en rebell-aktion, varför vi inte kan slappna av och varför vi inte vågar leva i nuet! Mina damer och herrar. Svaret är ett urgammalt fenomen, och stavas p-u-r-g-a-t-o-r-i-u-m! Även kallat skärselden. Under kristnandet av bland annat Sverige upptäckte den gemensamma kyrkliga och politiska maktcentralen ett mycket användbart begrepp som gav dem legitimitet att kontrollera, överse och döma den blivande vanliga svenssonen. Kyrkan och staten var på den tiden nära förbundet, och de flesta män av makt hade en fot i båda hinkarna. Mycket smart och strategiskt. Hursomhelst. De upptäckte skärselden. Skärselden är det stadium en människas själ tvingas passera för att renas, på väg till himmelen. Slutligen blir man alltså välkomnad in i paradiset. Tiden man tvingas stanna i skärselden är dock beroende av hur god troende man varit under sin levnadstid. Och där, mina kära vänner, klämmer skon. Plötsligt blev simoni och friköp från sina synder en väg att slippa skärselden, att donera pengar och mark till kloster och kyrkor visade på hög andlighet och religiositet. Synd var något som definierades av kyrkan, (staten) och genom biktningen bestämdes boten en människa skulle genomföra. Exempel på bot? - Be den och den bönen fem gånger om dagen, ät inte gröt eller bröd förutom på tisdagar, titta inte på din fru mer än på lördagar, samla dagg från grässtrån tills du har en tunna full av vatten, etc. Nonsens visserligen men med tanke på hur skraja folk var för skärselden blev detta ett kontrollmedel från staten att manipulera folket med. Vidare. Donationerna gjorde ju såklart att man hade ett gott försprång i skärselden, även de fattigaste var ju rädda och man offrade det lilla man hade. Såå. Slutsatsen är ju uppenbar. Hade det inte varit för att staten i hemligt sammarbete med kyrkan lärt sig att utnyttja våra stackars själar redan innan vi visste vad religionen innebar, egentligen, så hade vi idag kanske vågat mer, glatt oss mer och älskat mer. Nu blev vi tidigt indoktrinerade med vad vi bööör göra, vad som kommer hända när vi dör, så vi vågar inte göra annat än att nicka och ge ifrån oss det lilla vi sparat. För att om vi är tillräckligt snälla blir vi frälsta och efter en lång skärseld blir allt bra igen. Samma skrämselpropagande används väl än idag för att ge våra röster, våra donationer och vårt hjärta till de som kan leda oss på rätt väg? "Nu ser det mörkt ut, men bara jag får lite mer pengar och makt kan jag leda er rätt." Skärselden kom ner på jorden. Och vi är skit-skraja.

Istället för att plugga hamnar jag som av en slump här. Ett och ett halvt år senare. Varför? Jag vet inte. Som kommentaren nedanför antyder har jag ju definitivt ingenting att tillföra världen, och det roliga var att exakt samma sak sades till mig igår. Fast i andra ord. Studieskulder var skit, en sketen etta i Göteborg var skit, ett jobb vid sidan om studierna var skit, att vilja resa till Svalbard var skit. Så ganska mycket av mig är med andra ord skit. Så hur kan jag ändå må så bra som jag gjort fram tills min vän lade fram SANNINGEN inför mig igår kväll? Det kan ju bero på att jag tycker att jag är mycket bättre än alla andra, eller när mina studier havererat kommer jag glida fram på stämplingar och soc-bidrag som min gode vän betalar vilket kommer bli skönt. Att jag kanske "kommit över" mig själv och slutat ironisera över vardags-ting? Har jag det? Att sluta peka finger på de som pekar finger är väl egentligen en motsägelse för hela det mänskliga varandet? Och vilka lyckas med det? Idealisterna ja, men var är deras fötter på jorden? Jag är barn av min tid, här är vi inte längre glada när vi är glada, inte lessna när vi är lessna. Istället för glada känslor ironiserar vi över att det tog sån tid och krävde så mycket ansträngning. Istället för att sätta oss ner och vara svaga så bygger vi upp en mur av cynism och inbillar oss styrka i vår blivande känslolöshet. Nej, en och en halv minut får man aldrig tillbaka. Men man kan välja hur man möter de nästa en och en halv minuterna och plötsligt få en annan upplevelse. Öppna sinnen eller stängda?