The times, they are a-changing
Ja. Stora saker är i görningen. Moln har seglat i motvind, katter har spelat fela, stenar har flugit och benknotor har gnidits med fett. Ni ser. Det har skett stora omställningar i det jessicanska psyket. Hur då? Jo. Den annars så välplanerade Roskilde-festivalen höll på att gå oss förlorad på grund av klantig planering av vissa delar av sällskapet.. *host, host*. Ångest och psykbryt. Men jag klarade mig igenom den krisen med förvånandsvärt lugn och iskall planering. Mamma fixar, och det är jag som är mamma. Alla måste förstå, att när det kommer till nått stort, viktigt, betydelsefullt, så fixar jag det. I'm the masterfixer. VIdare. Mitt trialaccount har gått ut. Buhu. Seriöst buhu. MItt liv fick ändrad körfältsriktning utan att jag var det minsta förberedd. Jag
gillar det inte. Jag måste nu skrapa ihop en 299 futtiga pengar för att köpa spelet så jag kan bli hel igen. Och det vet ingen hur lång tid det kan ta, med tanke på skulder upp över öronen och en restskatt på 5 papp. Jag känner mig lite instabil, men förhoppningsvis kan jag ignorera det och ljuga för mig själv tills jag tror det. Vidare. Jag har vacklat lite i min oerhörda principfasthet angående fobier. Ja. Som ni som känner mig vet, så ogillar jag skarpt vissa typer av varelser. Det är "de feta", de "dåligt klädda", "de tråkigt fula" och naturligtvis.. "gamla människor". Gamla människor kan jag sällan sluta äcklas av då de: luktar illa, har hår på onaturliga ställen, behöver ofräscha hjälpmedel till vardagliga ting, har knölar och vårtor på naturliga, såväl som onaturliga ställen. Även äldre människor i min närhet har jag svårt att inte äcklas av, då dessa företeelser är så himla påtagliga. MEN. Och där kom det. I en serie som jag följt under mångar år, en brittisk, lantlig, småstadsserie så har de verkligen lyckats skapa charmiga åldringar. Fräscha, ungdomliga, påhittade, kanske, men ändå åldringar. Som jag inte tvingas spotta på. Jag kan finna dem humana, sympatiska, lite humoristiska, och ja, jag kan till och med känna med dem. Manusförfattarna och type-castarna har gjort ett jätte-jobb när de lyckats få mig att känna så. Jag kan med glädje, nyfikenhet och genuint intresse följa dessa gamlingar i deras vardagliga betingelser efter att hitta den sista lyckan innan de kolar vippen. Tack. Jag har nu funnit bevis på att det finns en mänsklig sida i mig, som kan känna empati. Vilket jag sällan anat.Elitist
Just nu, i skrivandets stund, aka presens, luktar jag mer svett än nånsin förut. Jag förstår inte riktigt varför. Jag luktar så jävla illa så ni skulle inte tro det. Det är märkligt att jag har gått veckovis på äckel-festival utan att duscha och ändå inte luktat så illa som jag gör nu. Och ändå är det knappt ett dygn sedan jag duschade sist. Ändå har jag bara suttit still hela dagen. Ändå har jag inte varit utomhus i sjuka värmen en sekund. Och tacksam är jag ändå för det. Tänk om man hade hållit på med nån löjlig utomhus-idrott nu när vädret fått ett cerebral-ryck. Puh. Tänk hur jag hade luktat då. Det sjuka med illaluktande lukt är att man kan inte få nog av att lukta på den. Man pressar sina strumpor; de gamla benskydden från fotbollsspelar-tiden; sina sommaranvända converse mot ansiktet och drar ett djupt andetag. Bara för att få grimasera av vämjelse och oerhörd förvåning av att denna lukt kommer från en själv! Man blir lika till sig varje gång. "Nähä, är det sant?" "Får lukta en gång till, jag tror det inte.." "Är det verkligen så illa..?" Jag menar. Vad är det för fel på mänskligheten? Varför måste man försäkra sig, dubbelförsäkra sig om sådana masochistiska saker som att svettlukt faktiskt existerar? Likadant när man var liten och lekte tusen nålar eller den där enkronorsleken när man sköt mynt på knogarna på varann. Man vet att det är förjävla smärtsamt, men ändå så måste man försäkra sig om att det verkligen gör så ont som man minns det. Även om minnet inte är vidare gammalt. Mänskligheten är korkad och snart är vi utrotade. Förhoppningsvis.Pain is a warning that somethings wrong
Så nu kom den efterlängtade come-backen! Nu är er väntan slut. Nypremiär efter 10 dagars frånvaro för min extravaganta blogg. Jag lovar att detta nog så oroväckande uppehåll inte ska upprepas. Vad är det då får svepskäl jag haft för detta uppehåll? Jo. Inget svepskäl, mina vänner, inte så illa alls, faktiskt. Jag har funnit en ny kärlek. En himmelsk drog. Ett skäl att kliva upp på morgnarna. En ren och klar luft att andas i den unkna vardagen. Jag har funnit WoW. Ja, precis. World of Warcraft. -Ett spel som är så mycket mer än ett torftigt spel. En livsstil, en dröm, en fantasi som blir verklighet. Jag är numer en heltids-nörd förklädd i en Alliance Night Elf Druid. Jag försakar vänner, familj och i viss mån pojkvän för denna nya syn på världen. Jag tänker, drömmer, dricker, andas, lever WoW. Och på så vis ska jag hålla mig flytande när tider blir svårare. Så vad gör jag här nu då? Hur har jag funnit tid och utrymme att lägga på en blogg? Har jag inga Timberlings att slaya? Inga spells att lära? Ingen XP att samla? Jodå. Allt detta ligger och väntar på mig. Och jag känner mig som en halv, oviktig människa. Saker har kört ihop sig. Min kusin valde att ta studenten mitt i min långa kamp för högre levels. Så nu sitter jag här på en 15 år gammal dator med ett låtsas-modem som jag var tvungen att skruva ihop för att få ut futtiga 52,0 Kbits/s ur det. DVS ingen lycka, inget Wow för mig. Bitter, ledsen och förbannad kommer jag minnas hennes student. Hoppas hon får roligt på min bekostnad.