imstilljustacliche

Skandalernas dag har det varit. Nästan iaf. Om man bortser från den hjälpsamma planka-föreståndaren, den gudomliga kebaben på järntorget, Idas goda sällskap och de varmare vädret så har det varit en skandalernas dag. Hur kan det bli det när alla förutsättningar är så goda? Jo, jag ska berätta hur! Jessica, en bra tjej, har detta till trots låtit sig påverkas, manipuleras och hjärntvättas. Skval-musiken har infiltrerat hennes mind till den grad att hon inte bara smånynnar med, utan nu officiellt genom denna blogg offentliggör sitt livs pinsammaste hemlighet i nuläget. Vissa kallar det en livs-lögn, andra kallar det en svart hemlighet. Jag ska kasta denna i ansiktet på er, och låta er skratta, håfiskirna och högljutt förkasta min dumhet, svaghet och allt annat löjligt som jag sysslar med. Det är såhär. Att i flera år har jag haft ett speciellt svenskt band som jag verkligen aldrig gillat. De är töntiga, sjunger illa, fejkad attityd och gör allmänt vedervärdig musik. Hennes löjliga sångstil som påminner om en femårings tuggummi-tuggande har retat gallfeber på mig. Den gör det fortfarande, men i morse, runt halv två, fann jag mig själv sjunga med, vicka lite på höfterna och tyvärr även gilla deras senaste singel. Jepp. Ni vet ju ändå vilka jag pratar om, så det kanske är onödigt att göra det svart på vitt. Jag kommer ju få äta upp det tills jag dör. Iallafall har jag sällan känt mig så billig, utnyttjad och kastad på en sophög som när jag fann att skit-musiken satte sig på mig. MIG! MIIIIIG! Buhu. Det sista som identifierade mig har nu absorberats från vår yta, jordens alltså, och flugit all världens kos. Kalla mig mediehora eller radiomusikshora eller nått annat jävligt efter detta.
Övriga skandaler idag måndag:
Hemköp, Kortedala har inga Gammaldags Idealmakaroner i 1 kg-förpackning. Så jag fick köpa vanliga Idealmakaroner. Lite förbannad blir man.
Tycker-du-ja har flyttat till Nymånegatan och sågs handla Krav-odlad mat på Hemköp. Så himla låtsas politisk korrekt. Blah! Jag låtsades att jag inte såg henne eftersom hon är så torr.
Gislaveds halvblinde, efterblivna ljudtekniks-mongo bedrar sin helblinda efterblivna flickvän som sitter i kommunstyrelsens telefonväxel med ett gäng pojkspolingar utan bättre vetande. Motbjudande är vad det är. Kanske förtjänar en hel egen blogg när jag vet mer.
Jag hittade inte en enda skiva på Bengans som jag vill spendera pengar på. Vad är det med mig? Jag har blivit en DC-hora. Åh. Buhu. Skivbranschen kommer gå åt helvete utan mig.
Timo Räsinens skivor är jättebra och jag missade hans spelning i Göteborg på grund av en Bög-fest och nu kommer han inte till en enda festival som jag ska på. Bajs.

Ja nu då?

Igår när jag tillslut lyckades dra mig i säng så hade jag en plan. En plan med en god teori och metod bakom sig. Jag hade arbetat på den flyktigt i ett par sekunder och kom fram till att det är en himla bra plan. Det är nämligen så. Att de senaste dagarna, veckorna, vaknar jag hysteriskt tidigt på morgonen, ligger vaken ett par timmar och lyckas till slut somna om. Nästa gång jag vaknar är klockan halv två och jag har missat både Glamour och Hem till Gården. Det framkallar ångest och misstro mot mig själv, och jag bestämde att nu, Jessica, nu får det vara slut på galenskapen. Så jag kom på att om jag intensiv-sover när jag väl sover så räcker det med 8-10 timmar i sängen och jag borde kunna vakna runt tio-elva. Så så tänkte jag göra i dag. Men alltid när jag har goda planer för ett sundare liv så ska saker kastas i ansiktet på mig. I morse: Gräsklipparmannen.
    Halv nio slits jag ur min sömn eftersom jag numer bor på bottenplanet, av att en gräsklippare får fönstrena att skaka. Chockad och yrvaken undrar jag varför just jag blir utsatt för detta burleska attentat, vem har jag skadat för att förtjäna detta? Och tyvärr är denna gräsklipparman inte ett lika bra sömnpiller som filmen med samma namn. Bröl och brak och gnöl i åtskilliga minuter, och jag misstänker också att han faktiskt körde på min yttervägg. Jepp. Men den snikne fan låtsades som ingenting och körde vidare, helt nonchalant. Hursomhelst så lyckades han nog skalla hela gräsplätten utanför mitt fönster då ingen kvadratmeter gräs kan klara så lång behandling av en åk-gräsklippare! Säkert de usla sommarjobbarna som har börjat tränas upp just på östra midvintersgatan. En konspiration var det, mot min plan med teori och metod! Så allt gick åt helvete och jag vaknade vid halv ett, dock lagom för ett sprillans färskt Hem till gården, men helt utan något som liknar en dygnsrytm.

Skin från Skunk Anansie har ställt in Roskilde-spelningen. Jävla skit.
I stället kommer Martha Wainwright. Vad sägs om det då?

Idag har varit en sådan där blaha-blaha-dag. Jag har inte mått bra, inte dåligt. Jag har inte varit social, men inte asocial. Jag har pluggat, men inte speciellt mycket. Jag har tvättat, men bara litegrann. Jag har lagat mat, men även ätit färdigmat. Ja. Jag har gjort allt och inget på en och samma dag. Det gör dagen oerhört ointressant. Man landar på medel igen. Och medel är tråkigt. Jag kunde ha haft roligt och gått ut och druckit upp mina pengar som alla andra studenter in their prime gör. Men jag har så svårt för studentlivet, alltså. Det är lite väl hypat, jag har inte varit full på hela året tror jag, inte gjort så mycket exklusivt förutom en dag på liseberg. Jag förstår inte hur studenter kan gå lös på krogrundor och vardags-drickande när de betalar sjuka hyror för sina studentlägenheter. Jag är avundsjuk på de som kan det, men logiskt är det inte i mina öron. Jag kanske äter för exklusiva makaroner eller köper för fancy toapapper jämfört med andra. Herregud. När jag tänker efter gör jag ju allt gratis. Jag syr mina kläder, lagar mat som jag tar med mig till skolan, betalar ingen spårvagn, tar med kaffe till skolan, varken klipper eller tvättar mitt hår, äter inte godis, dricker inte mer än en gång varannan vecka, röker knappt nånting, laddar ner gratis musik och film som den utsugare jag är, betalar en löjligt låg hyra och åker ju aldrig på semester. Jag borde vara miljonär. Men buhu. Jag krälar lägst ner på samhällsbotten ihop med faktum-säljare och trubaduren Timothy. Vad ska en människa göra runt här för att bli lite förmögen? Va? Jag tycker (alltid denna egocentrism) (egocentrik?) iaf, precis som jag gör med teleportering, att pengar borde vara en mänsklig rättighet. Jag tycker att staten borde ge alla levande människor minst 10 000 i månaden och en teleporter. Det hade varit en iaf lite dräglig tillvaro. Man skulle ha råd att gå ut på kvällarna och roa sig, och man skulle enkelt kunna ta sig till och från stället. Ja. Så kan man lägga ner hela bil- och kollektivtrafikshistorien och spara in pengar på det skräpet. Gud. Jag har verkligen tråkigt. Ursäkta att jag tar upp er tid med dravel. Jag borde skämmas. Buhuu.

Vissa dagar är skit-dagar. Igår var en bra dag med härliga besked om att Zdob si Zdub kommer till roskilde med sin fantastiska moldaviska ska-pop! Så gör även the Raconteurs, fast de lämnar ska-popen hemma och tar med Jack White och Brendan Benson. Fett ska det bli. Men som kompensation för att jag råkade ha en bra dag igår så blev denna dagen det inte. Denna dagen har varit intensivt skitig. Iaf sen jag kom till skolan och fram tills nu. Såhär var det. Jag fick u på min jävla tenta, precis som jag anat. Lite trist. Jag åkte fast för plankning idag igen. Men det är okay. Kostar ju bara en hundring. Lite frustrerande ändå. Sen kanske stones-konserten är inställd eftersom Keith har gått och blivit FÖRLAMAD! Det hade varit lättare att smälta om det hade hänt igår eller imorgon, men idag är det oacceptabelt! Kanske inte låter nått märkvärdigt men det är det! Ibland önskar jag att jag var en angler fish. Livet vore lite mer bekymmerslöst, och förutsägbart. Man skulle slippa kämpa emot och bara kunna acceptera sitt öde. Människor kan inte det! En Angler fish är en sådan som på bilden, fast den är i papier maché. Varför i papier maché? Jo, jag gillar det helt enkelt! Iaf. Poängen? Ja. En manlig angler fish är en ganska unik fisk, berättade Erik igår, och fick mig att äcklas lite. När det är dags för angler fish-parning så biter sig hanen fast vid honans.. öppning.. (?!) och stannar där. Jorå. Stannar gör han. Faktum är att han växer fast på honan och börjar avveckla sina egna organ. Samtliga organ. Lever, lungor, hjärta och även hjärnan. Jag undrar hur han känner det under den här processen. För även den mest primära djurarten måste ju känna nått? Undrar om han märker sådär "ah, nu rök balanssinnet, och där försvann vänster hjärtkam, darn it!" eller "Jaha, inga mer ögon för min del, och oj, kissa kommer jag aldrig mer kunna göra..!" Det måste vara oerhört läskigt, men ändå så skönt att bara veta att man inte har nått val. "Detta är mittl ivs mening. Som för alla andra manliga angler fishes." Från det att man föds så vet man precis vad sitt liv ska och kommer gå ut på. Naturen har sin gilla gång. Ja. Ibland önskar jag att jag var en djuphavs-fisk istället för en dumdristig människa. Bah. Tusan också!

Nu har det då hänt till sist. Ozonlagret har sagt sitt och Jessica får sitta inne året runt. Vi gick från vinterjacka till linne på en vecka. Och börjar man inte bli orolig nu så är man bara lat i huvudet. Jag som har berikats med kroppsutsöndringar men inget underhudsfett märker dessa klimatskillnader ganska kraftigt. När då klimatet ändras helt abnormt på bara ett par dar så går hela min kropps funktioner åt pipsvängen. Förut hade vi fyra årstider. Hösten och våren gick jag ut på. Det vill säga en runda i april och en runda i september. Månaderna där emellan var outhärdliga på sina små sätt. Regn, blåst, stormar, snö, is, halka, allt går ändå in i määääärgen på mig. Var jag ute som liten mellan oktober till mars så var jag tvungen att ligga i badet två timmar efteråt för att mjuka upp mina frusna leder. Och var jag ute mellan maj till augusti så svettades jag så oerhört att jag inte vågade ta folk i händerna, än mindre ha kläder på mig. Detta blev lite pinsamt när man kom upp i åldrarna och skämdes för det mesta, även sin nakenhet. Tillsammans med att allt blod försvann från huvudet både i värme och kyla så fick jag hålla mig inne eller i skuggan för att undvika svim-attacker blev jag klassad som en asocial person förutom mina två månader in my prime. Men jag hade ändå dessa två månader. Nu då? NU? Nu finns det inget spår av dessa söta, lagom tempererade månader då jag kunde vistas ute som folk. Istället för att som man först trodde, alla årstider skulle planas ut av växthuseffekten och bli ett enda långt år av 15-18 grader (oh, himmelska paradis) så gick det åt häcklefjäll. Nu har vi bara ett intensiv-vintrigt halvår och ett hysteriskt somrigt. Inga mellanting. Detta får ödesdigra konsekvenser för en flicka som jag. På vintrarna ligger jag stilla, stilla och törs inte lyfta på täcket av rädsla för att lamslås av kyla. Möter inte några människor, mer än mina sims-familjer. På somrarna får jag så dåligt samvete för min dissning av den hysteriska värmen att jag knappt vill träffa folk eftersom de bara påpekar hur blek jag är. Lyckligtvis har jag de senaste åren lyckats arbeta bort hela somrarna tack och lov, och använt det som ursäkt för min icke-existentiella hudfärg och förhoppningsvis kan jag göra så i år också. Men fram tills dess har jag en b-uppsats att skriva och med det här alldeles för hippa vädret så kommer jag få mycket gjort, känner jag. Det är det mest positiva med klimatförändringarna. Tur att jag har lyckats skaffa en lägenhet i norrläge så jag slipper uppvärmningen som kommer med solskenet så jag kan arbeta i frid. Nu är det bara att vänta på jordens undergång så vi kan börja om på nytt igen. No more växthuseffekt!

Efter en hel veckas små-flyttande i resväskor blev det dags för stora lasset på fredagen. Pappa och bror kom upp på blixt-visit och som vanlig med min far är det snabba ryck och inget chit-chat. Jag tror inte ens han brydde sig om att kolla efter hur lägenheten såg ut, utan slängde bara in samtliga saker och åkte sedan hem igen. Sådan är han, min far, effektiv. Så hur trivs jag i min lägenhet då? Jo, tack, mae godt. Eftersom jag skulle få mitt första besök idag var jag tvungen att hysteri-sy mina gardiner och hets-dammsuga i 120. Det hela resulterade i akut ryggskott och en Jessica som numer inte kan sitta eller ligga ner. Bara stå. Jävligt rakt. Om man vet lite om det där med att sy gardiner, dvs spräcka, fålla, zick-sacka, etc så vet man att det inte alls är en barnlek eller nått kvinno-göra alls. Det är allvarliga saker och tungt kroppsarbete, det måste jag ändå klargöra. Om jag då påstår att jag sydde och strök 6 längder igår så kanske ni finner det outsägligt överdrivet. Men så var inte fallet. I bloody did it! Jag är typ.. oövervinnerlig. Men varje framgångssaga har sina baksidor. Nu sitter jag här på knäna eftersom stolen bara gör mig skada. Hursomhelst. Om man bortser från att det bor ett gäng gedigna alkisar vägg-i-vägg som har en vana att gå ut i trappuppgången vid sex på morgnarna och skrika oförskämdheter till varandra så kan man nog säga att jag har det fint nu i min lägenhet. Saker är på plats och så är jag. Det allra senaste, det nya svart som man säger, är vad jag första gången testade igår. Min bror var det som gav mig den briljanta idén när han sa att han skulle titta på the Station Agent och sedan ta sig ett bad. Jag tyckte det lät som en sjyst idé, då jag kom på nått ännu mer briljant. Varför nöja sig med hälften när man kan ha båda? Så.. jag drog in min laptop till badrummet och monterade upp högtalarna, laddade ner ett par desperate housewives-avsnitt och spolade upp ett skumbad. Sen låg jag där i värmen och kombinerade det absolut bästa av två världar. Jag älskade det. Och jag älskade mig själv för att jag kommit på idén om att göra det. Jag ska utvidga mitt njutande med vindruvor och ost så småningom. Ska bara fixa en liten anordning på min badkars-kant. Johodå. Så'atte..

Förresten. Eftersom jag har så många fans som uppmuntrar mitt bloggande (ja, jag är oerhört tacksam för ert stöd, ni har gjort mig till den jag är idag) så tänkte jag här kommentera kommentarerna till mitt föregående inlägg. Visst är man sugen på att slänga iväg ett kanske lite mer konkret mail, men med samma innehåll till lilla Linda. Men eftersom jag faktiskt aldrig läst något av henne så skulle det kännas lite förhastat. Och hon skulle säkert skriva nått kvickt tillbakahugg i tidningen som jag inte kan svara på och så skulle det bli pinsamt, och jag skulle målat in mig i ett hörn. Jag tycker nån borde ge henne lite kritik nån himla gång, men jag vet inte om jag vågar. Kanske ska vi ha en omröstning? Jaja. Vi får se.
Veckans skivor blir iaf:
David and the Citizens - For All Happy Endings. Så jävla bra. Så JÄVLA bra.
The Coffinshakers - We are the Undead. Ja, även om Rob Coffinshakers texter behandlar det hårda livet som ensam vampyr, så blir man ändå så sugen på att dela hans upplevelser. Kan beror på det svängiga country-ackompangemanget.
16 Horsepower - Secret South. Som vanligt är jag försenad. Men det här är lysande.