imstilljustacliche

Hemma, till sist. Slänger mig mot sovrumsdörren med ryggen mot och andas ut. Yrsel. Åh, säng. Äntligen. Jag blir lycklig så jag kan gråta och är oerhört lättad. Jag klarade det den här gången också. Klättrar över golvet, det känns som en evighet innan jag har kommit fram. Sliter av mig alla kläder och minns inte var jag gör av dem. All fokus ligger på sängen. Vill ju bara ligga ner. De sista centimetrarna bli olidliga. Sen kastar jag mig ner. Knölar mig in under täcket. Oh, nej. Yrsel. Mitt huvud sprängs. Varför just jag? Varför är jag så svag? Vänder mig om. Nej. Inte bra. Vänder tillbaks. Vänder ett helt  varv fram och tillbaka. Inte bra. Armen över täcket. Armen under täcket. Ligga på magen? Oh nej, jag kan inte andas. Yrsel. Och den där jävla smaken i munnen. Ciggaretter, sprit, hamburgare, och svett. I det här ögonblicket svettas jag till och med i munnen. Slumrar, vaknar, slumrar, vaknar, slumrar, vaknar på riktigt. Hjärtklappning. Vatten. Hör bloc party i mitt huvud. "Turning away from this life becoming adult" om och om och om igen. MItt hjärta klappar på i 120 men det känns som jag inte har nån puls. Vänder på mig. Vänder tillbaks. Fel kudde. Byter kudde. Vänder på kudden. Lägger armen under, tar bort armen. Höjer huvudet lite. Nu sprängs det. Bort med kudde. Platt på madrassen. Obalans. Spyfärdig. Smakar på min tunga. Usch. Vatten. Vatten. Staplar mig ut i köket. Håller balansen genom att klamra mig fast i luften. Spolar vatten, mitt huvud, mitt huvud, mitt huvud. Kan det bli kallt eller? Orkar inte väntar. Tar ett glas och dricker ljummet, pissigt vatten. Det hjälper inte. Dricker mer. Smaken sitter kvar. Jag ger upp. Vänder tillbaka, slänger mig på sängen. Dör på sängen. Vänder på täcket. Fel håll. Luft! Värme! Slumrar, vaknar, hjärtklappning. Slumrar, vaknar igen. Nej. Nu får det fan vara bra. Plockar upp en bok. Ögonen gråter av utmattning. Slumrar. hjärtklappning. Herregud. Vad är det som händer? Morrans röst i mitt huvud. "Yes I walk around somehow, but you have killed me, you have killed me." Om och om igen. Ja. Jag kanske har dött då. Jag förtjänar väl inte bättre. Det känns bra. "I forgive you." Somnar.

"Men herregud!", utbrister jag. Och nu ska jag tala om varför. Karln är 59 år gammal! Han fyller 60 bast om ett år. "Ja, det är han säkert inte ensam om", säger er skepsis. Men ta en titt på bilderna här ovan och brevid. Ta en titt på vilken film som helst med honom. Googla bilder på Sam Neill. Karl har sett likadan ut i hela sitt liv! Han har inte åldrats en dag! Samma ansikts-linjer, samma ungdomliga drag och fräsch-het. Ja. Inte är det nått jag inbillar mig. Sam Neill är kanske medelmåttig på alla sätt och vis. Men han är då tamej17 världens mest tidlösa skådis. Och ingen kommer att vara förberedd när han dör, 130 år gammal, för vi kommer alla tro att han ännu bara är i 35-års-åldern. Sam Neill förtjänar en guldstjärna på varenda gata i Hollywood. Och på Liseberg. Jag är iallafall imponerad.

Så. Eftersom levnadstempot i dagens samhälle är högt och hektiskt så gäller det att hänga med i svängarna. Vi som kvinnor har många krav i många domäner. Vi ska vara hemmafruar, karriär-kvinnor, kultur-intresserade, välmående, hurtiga, barn-vänliga, kär-vänliga och mycket mer på samma gång. "Men", tänker ni, "ingen kan klara av att var så mycket, den pressen är omöjlig att hantera, Jessica!". "Nja", säger jag då, "har ni aldrig mött mig?" För jag, jag klarar av att vara allt samtidigt. Och göra det bra dessutom. Idag, när jag nu fått mitt första kamp-sports-bälte i klarröd kulör så har vi alla en ny syn på mig. Även jag har en ny syn på mig. Jag är ultimat. Jag tycker det är synd att man inte kan hångla med sig själv. Det hade jag säkert njutit fullständigt av. För jag som behärskar så vitt skilda områden som klassiskt gitarr-spel, sömnad, elektronik-bygge, feng shui, psykologi, nordiska språk, grammatik, logik, motor-sport, systematisering, zelda 8-bit och dessutom sitter på en hel massa onödigt vetande om det mesta inom allt, kan nu även lägga till kampsport i listan. För det är det jag sysslar med. Specialitet? Jorå. Det har jag också. Fråga bara Peter Chefstränare vem som gjorde den bästa ka no katan. Yepp. Undertecknad. Och så är jag snygg också. Det är alltid ett plus i dagens elitistiska samhälle. Så. Orkar du inte med i mitt tempo, kommer jag inte stanna och vänta. Särskilt inte om du är fet. Då är det bara att lägga manken till. Så kanske du blir som jag en dag. Känd och smal, känd och smal.

Bilden: Jag och Peter Chefstränare. Peter är ett täcknamn för Pai. Pai Mei. Fast det fick jag inte säga.

Alltså. Jag är en jävligt tolerant person. Jag är ödmjuk och accepterande. Ibland är jag en smula kaxig och ego-trippad.. men på i mina ögon ett skämtsamt sätt. Vakterna på sticky däremot. Har då fan ingen acceptans eller självdistans till någonting. Det spelar ingen roll hur du än beter dig mot dem så är det fel. Har du leg med dig, så tittar de på det och skrattar hånfullt. Eller så jämför de bilden på körkortet med dig och ser ytterst skeptiska ut som att de tror att körkortet inte är ditt utan en avlägsen kusin som du aldrig egentligen har känt. Om du har en vän vars väska har blivit stulen, så skäller de ut DIG för att du står i trappan och väntar av solidaritet på att få saken upp-klarad. Glömmer du ditt leg men bevisar att alla dina vänner är i trettio-års-åldern och du själv ser gammal som gatan ut så börjar de babbla om verifikation och helvetes-skap. Som att de behöver stå mitt på gatan och visa kuken för att de aldrig får göra det hemma. Jag hatar dem allihop och de förtjänar inte att kallas människor! Jag ville bara dansa lite jävla gott nån jävla gång. Men det ska vara så innihelvete svårt bara för att de ska ha attityd-problem och tro att de faktiskt är några. Jo. Råttor är vad de är. Aldrig nånsin har jag kommit till sticky och blivit trevligt bemött. Fy fan är vad jag säger! Vakterna på facking sticky fingers behöver få sig ett knull så de är nöjda nån jävla gång. Herregud. Deras brist på eget jävla privat-liv och tripper ska väl fan inte gå ut över mig? VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA?! Jag bli förbannad. Det kan inte sägas nog. Åt helvete med dem. De vet verkligen hur man pajar bra dagar.

Hahaha. Igår var jag med om det dråpligaste på isländska-lektionen. Det var roligt och vi skrattade länge, länge. Alla skrattade faktiskt, utom emanuel. Han försökte diskret ge mig fingret så att jag både skulle se det och förbise det på samma gång. Det lyckades han fint med. Men så vad var det som var så dråpligt då? Jo. Kristinn gav oss ett adjektiv som vi skulle böja. I både starkt och svag sa han. Emanuel vände sig till mig och frågade "hur sa han vi skulle böja det?" jag sa: "I alla böjningar, starkt och svagt." "Men", sa han, "det finns ju både maskulin och feminum, hur ska vi böja det?" "I ALLA", sa jag. "MEN!!", nu höjde han rösten, "vilket genus är det på ordet???". "Det är ett adjektiv!" skrek jag. "Adjektiv har inga genuuuuus!"
Ja. Såhär i efterhand var det visst inte alls roligt. Men när det hände var det roligt. Kanske måste man vara lite insatt i isländska och dess substantiv- och adjektiv-böjningar för att det ska vara roligt. Kanske har jag blivit en nörd. En nordiska språk-nörd. Kanske skulle man helt enkelt vara med på isländskan nån gång och se vad som är så kul. Nåväl. Igår var igår. Idag är idag. Och idag var vi på Danko Jones. Han är en lovely äkta man. Om jag var man skulle jag vara lika mycket man som han. Oh la la. Svängigt var det sannerligen. Men nu är jag utmattad. Och helgen har inte ens börjat ännu. Bra Jessica. Jag är så himla fit. Ekki.

Idag skrev Kishti "felleskaeb" på tavlan. Det var en rolig danska-lektion. Iallafall den som pågick inuti mitt huvud. Vi diskuterade politisk korrekthet och jag undrade i mitt stilla sinne om det var politiskt korrekt att kalla sina vänner för "homosexuella fanskap" eller "bögjäveln". Eller om det var så uppskattat att man brast ut i ett asgarv följt av uttrycket "Jag har inte haft så här roligt sen förintelsen!" Jag småskrattade för mig själv och sa att politisk korrekthet kan ta sig där bak. Jag tycker jag är väldigt rolig. Det har jag talat om för nästan alla jag mött idag. Dock inte det sura fanskapet på universitets-biblioteket. Hon var verkligen dum. Jag ville köpa ett kopieringskort. Skulle kopiera 60-70 sidor tänkte jag. Så jag bad om ett större kort än det som är på 20 sidor. Det verkar logiskt. Och logiskt var det också. Det som var ologiskt var att kvinnan VÄGRADE sälja mig ett hundra-kort. Hon sa att jag kan betala vid kopiatorn så får jag välja själv hur många sidor jag skulle ha och betala för. Naivt trodde jag att hon hade förstått varför jag ville köpa ett större kopierings-kort (av skälet att jag skulle kopiera fler än 20 sidor) och traskade iväg mot kopiatorn. Väl framme letar jag efter ett ställe att köpa ett hundra-sidors-och-kronors-kopierings-kort. Det min blick fastnar vid är ett myntinkast. Ett myntinkast???! Tror hon jag har hundra enkronor i fickan at köpa kopieringskort för?! VA? Ser jag UT som att jag ens orkar bära på 100 enkronor?? VA? Vem tror hon att hon är? Anklagar mig för att vara en mynt-samlare utan personlighet och liv! Det roliga är att när jag delger detta scenariot på ub till mina klassvänner säger de att de själva, för egen maskin, har köpt sina små kopierings-kort i luckan där jag blev nekad! Vad är detta? Jo. Det ska jag tala om för er! Detta är diskriminering av sjunde graden! Jajamen! Och totalt oetiskt, omoraliskt och ovänligt. Framför allt ovänligt! Jag blev oerhört sur, förbannad och fick inget kopierat alls! Hur tror de att jag ska kunna hänge mig åt mina studier och komma nån vart i livet när såna som hon sitter och nekar mig kopieringskort?! Nä fy 17, säger jag! FY 17!

Nu höll jag på att glömma att förklara varför jag inledde dagens blogg med snacket om felleskaeb. Jo. När Kishi skrev detta på tavlan så erinrades jag om en scen i den danska serien Riget (Riket för er som är svenskar) där obducenten skriver felleskaeb på tavlan när han undervisar läkarstuderande. För en stund såg jag ett lik ligga framför mig och kände att jag nästan var med i en skräckserie. Danska är ett läskigt språk, faktiskt.

Ja.. Så var det måndag igen. Tro det eller ej men jag fullkomligt dominerade isländskan idag. Krístinn bara stirrade på mig som han aldrig hade varit med om liknande. Det var nästan pinsamt. Jag stirrade lite på mig själv också. Och beundrade min spegelbild. Idag har jag lagat AS-god varm smörgåstårta för det gillar jag, och plockat i ordning. Fan vad messy här är alltså. Jag har blivit ett drägg. Jag trivs inte med mig när jag beter mig som ett drägg. Men jag pallar inte skälla på mig längre. Detta är för övrigt första bloggen jag skriver på min nya Elling. Han är fin och lydig till skillnad från andra ellings och datorer. Jag älskar honom faktiskt. Men jag har lite ångest för utgifterna som hopar sig just nu. Det är Elling och plankning och festival och spelningar och ja. Rolling Stones med. Även om de är gamla gubbar och har tappat mycket av vad de en gång var så vill jag faktiskt se dem innan de eller jag dör. Och ja. Jag har inget förnuft så jag spenderar pengar jag inte har. Men jag måste sluta oroa mig så mycket dock. Ska ringa och fråga om jag får jobba nån jävla gång igen. Weei. Och på onsdag ha jag tvätt-tid. Klockan åtta. På Morgonen. Fy 17! Jag ogillar det skarpt. Men det måste bli så eftersom jag går mot en ny era som icke-drägg. Innan dess ska jag ha renoverat mitt rum och lite andra delar av den här lägenheten. Organisera om lite. Det behövs en förändring nu när jag aldrig nånsin kommer flytta till eget.. buhuu! Äh. Detta inlägget var helt meningslöst eftersom jag inte har nått att säga alls. FAN!

Med "såna som han" i föregående inlägg syftar jag främst på att han var otrevlig som fan och gjorde påhopp på oskyldiga vagn-åkande människor. Jag är inte säker på vad som kan tänkas menas annars. Hursomhelst ogillar jag starkt otrevliga människor. Det är så fruktansvärt onödigt att sprida dålig stämning när det inte är mycket mer ansträngande att skapa god. Förresten så ger jag mer än medlidande i andra fall. När de förtjänar det.

Idag har jag stått i och fixat mycket. Men mitt i allt det här fixandet så skedde en ganska äcklig sak. Jag och Sanna stod på vagnen, på väg till diverse ting när vi får besök i vår bubbla. Jag hatar att få besök i min bubbla, särskilt på vagnen. Där vill jag vara ifred med mig själv och min spelare, alternativt en vän. Min bubbla är MIN! Nåväl. In i vår bubbla stapplade en medelålders stinkande, troligtvis hemlös alkoholist. Han var dessutom otrevlig och satt och kastade otrevliga kommentarer till var och varannan person. Jag och Sanna var två utav dem. Han stal får uppmärksamhet utan att be om lov, och  det gjorde mig trött och less. Men när vi ignorerade honom som bäst reste han sig upp och ställde sig framför oss. Han spottade och granskade oss. Men värst var att han andades. Hans genomruttna, alkoholiserade andedräkt trängde in i varenda por av mitt ansikte och det känns som jag fortfarande luktar den. Att kvävas då hade varit mest barmhärtigt. Han talade sedan. Som om att hans ord betydde nått. "Jag vill inte ha mer av ert medlidande", sa han. "MEDLIDANDE??" skrek det inom mig. Jag är full av medlidande. Jag köper faktum och ger bort mina mynt till de som ber om dem. Jag respekterar dem inte, men jag gör så gott jag kan. Men för en sån här typ? Medlidande? Jag skulle inte ha medlidande med det patetiska jävla offret om han så låg medvetslös i en snödriva med ett tunt täcke nyfallen snö över sig en måndagsnatt i december. Såna som han förtjänar inget medlidande! Och att han tror och förutsätter att vi skulle känna nått jävla medlidande med en sån som han gör mig vansinnig. Hur fan kan man vara bostadslös, alkoholiserad, arbetslös, otrevlig och elak samtidigt som man är SJÄLVGOD? VA? Självgodhet är reserverat för oss lyckade. Vidare så vet jag väldigt säkert att det krävs jääävligt mycket arrogans och själv-hat för att hamna i den situationen han hamnat i. Tänk själv hur mycket det skulle krävas för att man skulle förlora allt.. man kan ju inte ha nån självrespekt, eller respekt för någon annan man nånsin mött. Det är fan ingen annan än dig själv som kan styra ditt liv. Även om man är ett jävla victim of circumstance, som man säger, så finns det alltid andra alternativ att välja. Jag blir så jävla vansinnig på människor som har livet och hälsan i behåll men som kastar bort skiten som att det inte var värt något. Även om det bara är en klyscha och även jag vill ta livet av mig i bland, så gör man fan inte sånt. Man väredesätter det man har! HELVETE!

Veckans skivor ska listas, även om jag är förbannad:
Elliott Smith gjorde en skiva som heter Either/or. Jag älskar den.
Dear, catastrophe waitress är en medelmåttig skiva med ett par ljuspunkter av annars så fantastiska Belle and Sebastian, som dock har sabbat allt efter Isobels avhopp. Synd.
The Colour and the Shape är en sjukt bra skiva med Foo Fighters som gjorde en sjukt bra spelning på Roskilde, men annars så är jag inte så överpeppad i dem.

Sluta älska mig! Börja tyck illa om mig! Annars kommer jag få storhetsvansinne! Jag orkar inte med mig själv i det här tillståndet. Så självgod så jag äcklar mig. Usch. Måste jag vara så himla perfekt?

Ja. Jag är i Småland. Än sen då? VA? Varför ska alla bara klaga överallt för att jag är urbota korkad och får för mig att jag ska åka hem å hälsa på nån gång emellanåt? Räcker det inte med att jag ska behöva trängas i den här kvävande staden och må dåligt per automatik? Nee.. alla ska HACKA på mig också. Bah. Jaja. Jag kommer snart hem. Nu är klockan snart tolv och då är det nästan lördag och när det är lördag är det bara en dag kvar på min vistelse. Wei. Jag älskar matematik. När jag kommer hem ska jag titta på Desperate housewives, köpa en laptop och äta potatis- och purjolöksoppa som jag aldrig har ätit potatis- och purjolökssoppa förut! Och jag ska älska mitt liv med varje bit av mitt hjärta. För det gör jag egentligen. Jag glömmer det ibland. Men så emellanåt så åker jag hem till mitt låtsas-liv på Harrys i Värnamo, och blir plötsligt nöjd med mitt riktighets-liv. Ja. Harry's is not the shit, alltså. Men G är faktiskt lite shit. Hon är rolig. Imorgon ska jag träffa G och Beffelibeffbeffbeff. Det ska bli sjyst. Sen åker jag hem igen. Och den här gången ska jag se till att köpa en RIKTIG jävla plats-biljett så jag får sitta bekvämt och inte åka på tvären som jag fick på vägen hit. För jag tabbade mig och köpte en öppen biljett.. What were I thinking??! Iallafall så mådde jag illa och hade huvudvärk. Men så lyssnade jag verkligt ordentligt till bas-gången i tredje låten på Ompa te du dör-skivan och så släppte huvudvärken lite. Väl hemma brast jag och mamma ut i spontan-sång över en tallrik tacos. Jag tände en tändare och vi sjöng let it be fint i stämmor. Jag avslutade med att waila likt min namne Jessica Simpson men då kunde inte mamma hålla sig längre och började hånskratta åt mig. Min bror påstod sig skratta av ren artighet. Men jag vet att han ljuger. Han tycker jag är skit-rolig. Han älskar mig. Precis som alla andra. Imorgon ska jag bada badkar och färga håret. Typ. Det ska bli jävligt mycket word.

Jag var och fikade med Ida idag. Vi diskuterade ett problem vi båda är drabbade av. När jag nu ska ta upp problemet med er, kära läsare, så kommer ni ju naturligtvis att stirra lite knasigt på mig ur ögonvrån. Ni kommer tänka : "Men herregud, Jessica. Men din smäckra kropp, din klockrena humor och din blixtrande intelligens så får du ju förstå att folk vill ha dig." Ja, kära vänner. Däri ligger inte problemet. Nu ska jag formulera det för er. Jag är en fin person. Jag bryr mig om folk. Jag ger uppmärksamhet till nya människor, och lyssnar på vad de har att säga. Är de mot förmodan även roliga så skrattar jag även med dem. Jag tycker man gör det. Jag är inte överdrivet klängig alls. Jag är bara jävligt trevlig och ja. Ibland uppmuntrar jag folk. Inte till nått konstigt utan bara att vara sig själva och kanske talar om att de är väldigt trevliga. Ibland är jag också ganska underhållande och dra fina skämt som folk reagerar och har roligt åt. Så. Vad är problemet undrar ni? JO! Problemet är att jag inte kan vara detta mot NÅN utan att de tror: A) att jag stöter på dem. B) att de får ligga med mig för att jag är en så rolig, lättsam tjej. C) att jag stöter på deras pojk-/flickvän och måste undvika mig för all framtid.
Nu är det så. Jag gör inget utav det. Jag vill inte ligga med nån. Jag vill inte vara din flickvän. Jag vill inte att du blir kär i mig, för jag kommer inte bli kär i dig. Även om jag varit singel länge så är det för att jag gillar det. Jag behöver bara mig själv. Jag försöker dock vara lite trevlig. För det är sån jag är. Hoppas det är okay, okay?

Bilden är av Patti Smith. Så ser INTE jag ut.

Ja. Jag borde gått och lagt mig. för längesen. för jag är så jävla trött. Men jag bryr mig inte. Jag har en dejt. Faktum är att jag har många dejter. Men två utan dem utspelas med en och samma person. Och vi ska hångla. Så är det förutspått av Nostradamus. Jag kommer vara nöjd. Morran kommer vara nöjd. Word. Jag älskar redan Roskilde 2006.Och jag har inte ens varit där ännu.

Idag på vagnen var det en överviktig människa som trängde ner sig brevid mig. En sån där tjockis som lägger armarna runt magen och pressar ihop händerna när de nått runt. Och när jag då sitter där.. så känner jag hur tjockis-armen pressas mot min oskyldiga stackars biceps. Det känns äckligt och det bränns lite. Det var som att mina två värsta fobier, kroppskontakt och fetma, gick ihop i en livsfarlig symbios som hotade att ödelägga min mentala hälsa. Jag blev galen. Pressade mig mot fönstret och låtsades sätta i halsen. JAG VAR JU TVUNGEN! När jag hoppade av var jag nöjd med att jag hade kunnat behärska mig så till den grad att jag inte spottade på personen. Men när jag kom hem och såg little britain, så var det nästan läskigt. För berättarrösten där uppmuntrade faktiskt till att spotta på feta människor. Skönt att höra att jag inte är ensam om mina idéer iaf. Jag borde sova lite. Imorgon är jag ledig. Men jag ska sy färdigt min tröja då, ju. Och nu kan jag inte sova. För jag tvättade håret. Suck. Nu får jag sitta uppe och torka det ett par timmar. Jag önskar jag var en tecknad figur. De har det så himla roligt. Det händer så tokiga saker i teckande program. Det går liksom inte att återskapa i verkligeheten. Hur man än försöker, alltså. Och jag har försökt. Fast nu när jag tänker närmare på det så gjorde faktiskt Anna en sån tecknad vurpa en gång i Hemsedal. En sån där då man halkar och flyger upp i luften, hamnar raklång en och en halv meter upp, och sedan faller pladask på svanskotan. Oh, vad smärtsamt. Men det var vansinnigt roligt att se, en once in a lifetime-experience, alltså. Och eftersom jag inte har pratat med Anna på ett och ett halvt år, så tillåter jag mig själv att skratta ännu. HAHAHAHA.


Stewie. You gotta love him. -->