imstilljustacliche

Japp. Så var det dags igen. Jag trivdes ganska bra i livet. Saker flöt på. Livet gick min väg. Jag kände mig på en stabil plats i vardagen och det kändes verkligen som att efter den här jävla sommaren som följde på det förra jävla året så var det nu dags för en ypperlig höst. Jag har gått och längtat och trängtat efter att få komma hem till min mys-pysiga bostad, plugga rolig litteraturvetenskap, återgå till osammanhängande dygnsrytm och springa på bio i tid och otid. Hösten har varit mitt mål med det hör året. Men bara för att det som vissa kallar gud, andra kallar världsförnuftet, har bestämt sig för att inget nånsin ska vara avslappnande och bra i mitt liv så var det ju tvunget att inte heller hösten skulle präglas av opretentiös tillfredsställelse. Jag är numer bostadslös. Ja. Om en månad iaf. Dvs. Jag har ingenstans att bo. Det känns oerhört jobbigt och frustrerande och om det inte var för att jag blivit så oerhört packad igår så hade jag inte sovit på tre nätter. (Ja, mor, jag vet att du har halkat in på min blogg emellanåt. Det är den hårda sanningen.) Hursomhelst. Allt är som vanligt Force Majeure. Dvs att det inte finns nått sätt att påverka proceduren. Alla vill mig väl, alla vänner, bostadsförmedlare och lägenhetsägare vill mig väl. Sägs det. Men det är en så oerhört ihopkrånglad situation att det inte finns något som någon kan göra för att jag ska kunna bo kvar i mitt paradis. Jag vill ju faktiskt inte flytta. Jag älskar lägenheten. Jag har det asmysigt. Nära till vagnarna som går så fint till min skola och staden. Nära till affärer där jag inhandlar mitt dagliga bröd. Nära till Erik så jag kan lägga ögonen på honom nästan jämt utan krångel. Jag vill ju BO här! Suck. Så ut på bostadsmarknaden är det med mitt studielån och min kraftiga årsinkomst. Man har blivit knäckt för mindre. Men vad annat är att vänta? Som om inte det vore nog så har jag tenta på måndag. Suck. Lätt att koncentrera sig på när jag inte har nån framtid längre. Buhu. Jag är iaf ingen fet katt utan samvete. Även om det vore det enklaste och bekvämaste i världen. Men liksom. Vem vill va fet?

Jag är, efter helgens händelser, fortfarande i chock. Detta kanske blir en något osammanhängande blogg då jag blir omskakad av trauma när jag tänker på vad som faktiskt ha hänt. För att börja med de basicsa grundfakta. Jag har grannar. Precis som de flesta av er, kära läsare av denna blogg. Vissa har bra grannar, vissa har sämre grannar. Jag har grannar som landar nånstans där mittimellan. De är gravt alkoholiserade, men brukar oftast minda sina own buisness. I förra veckan, fram till i söndags har de haft besök. Första när jag såg besökarna, ett gäng på fem pers varav ett par med en liten bebis i sele på magen, trodde jag att de kanske var lite mer cleana människor. Jag hoppades från botten av mit hjärta att de var cleanare eftersom de hade en lite unge. Men efter att de hållt igång hela natten mellan torsdagen och fredagen, bråkat, slagits, hängt i min trappuppgång, bankat på mina rutor mitt i natten (som att jag inte var hysterisk innan), ringt på min dörrklocka (de trycker fel, de trycker på alla ringklockor i huset, ägaren av lägenheten vill inte släppa in dem, så då ringer de på mig.. suck.. ) så blev jag snabbt motbevisad. Nåväl. Fredagen kom och klockan slog middag, och då var det dags att börja igen. Sen höll de på hela natten, jag hörde barnskrik fram tills 7 på lördag morgon så det gjorde ont i mig. Vet dock inte om jag bara inbillar mig detta. Dock har jag inte sett skymten av de som bor där. Efter att ha varit ute en runda på gården och friskat upp mig mötte jag det yngre paret, dock utan bebis. Men helt sönderslagna i ansiktet. "Jesus Alabama" tänkte jag. Så blir det kväll igen. Någon ringer återigen på  min ringklocka. Suck. Jag öppnar trappuppgångsdörren och det är samma fem personer som står dör utanför. "Tack" säger de. Jag låser in mig i min lägenhet igen. De går in och börjar knacka på min alkis-grannes dörr. Han öppnar inte. De knackar och gapar på honom. Han vill inte öppna. Konstigt nog så vill inte ens min alkis-granne ha hem 5 stycken crack-pundare. Jag försöker ignorerar dem. Spelar lite dator. Erik diskar, vi lagar lite mat. Så knackar det på rutan igen. Jag vänder mig om. Där står den sönderslagna crack-pappan och kikar in. Med en trottoarkantssten i famnen. Jag går fram emot rutan och vet liksom inte riktigt vad jag nu ska göra. Han har inkräktat på min privata sfär. Men han har en trottarkantssten i famnen så inte vågar man tillrättavisa honom. Hursomhelst upptäcker han att det är fel lägenhet när han ser mig. Går vidare till grannen, där alltså Leffe (så heter min alkis-granner fick jag veta) är hemma. Crack-pappan kastar trottarkantsstenen genom rutan. Oj vad mycket ljud en trottarkantssten gör. Tror han missade och kastade brevid först. Men iaf. Rutan går väldigt mycket sönder, crack-pappan klättrar in, säger några väl valda ord till Leffe och öppnar för de andra. Lite skeptiska är de tre som inte ingår i den lilla familjen, men  crack-mamma försvarar crack-pappa som med de lugnande orden "jag gör sånt här hela tiden" tillslut övertalar gästerna att äntra deras nyvunna borg. Men det dröjer inte länge innan polisen kommer. 4 ståtliga poliser i full mundering tar lägenheten i besittning. Jag vet inte vad som händer, eftersom de är så himla diskreta. Och jag är inte så påflugen i såna här situationer. Hursomhelst. De för bort det tokiga crack-paret och deras vänner. Livet återgår till de normala sysslorna med ett helt normalt alkis-gäng som går upp på morgonen och sätter sig i trädgården med sina kalla öl. Frågar mig hur det gick på dansbanan som de brukar och jag svarar artigt att jag är duktig på dansbanan. Ja. Inga alkisar går upp mot ens egna. Tur att det slutade lyckligt ändå.
Ingen som har en lägenhet att ge mig??