imstilljustacliche

Jag går upp svin-tidigt på morgnarna. Jag hatar det. Jag hatar det av hela min själv som jag aldrig hatat något innan. Det har aldrig känts så jobbigt som det helt plötsligt gör. När man jobbar är det en annan sak, då har man ju inga andra val. Man måååste gå. Men när man går i skolan så är det så oerhört svårt att motivera sig vid åtta på morgonen att pallra sig ut från täcket in i kylan och behöva klä på sig kläder för en kort föreläsning, som kanske inte alls är något vidare bra. Jag har ju bra studiero här hemma under täcket i pyjamas. Där kan jag plugga så det står härliga till. Skräp är vad det är. Nåväl. Det finns en kille i min klass som inte visste skillnaden mellan frost och dagg. Skärpt. Jag blir besviken när människor inte vet självklara saker, för då känns det som att alldeles för få personer tar sig tid att tänka efter och uppskatta såna små, härliga ting som en daggfrisk sommarmorgon. Visst vet ni vad jag menar? När man är ljummen och strövar hem efter en natt på krogen, lagom glad och fylld av välbehag, jackan slängd över axeln, syrsor spelar, solen går upp efter att knappt varit nere, livet är vackert. Det är DÅ daggen slår in. Om man kollar på film. Daggen i verkliga livet lägger sig i ditt tält och fuktar ner precis allt du trodde var varmt. Långt in i sovsäcken kryper den och kyler kudden till temperaturer som inte borde finnas på sommaren. Daggen lägger sig i dina skor när du tagit av dem utanför tältet och blöter dina fötter när du kommit på att du glömde kissa och måste ta på dig dem igen. Leder oundvikligt till att du snart får lugninflammation och dör. Daggen, den förbannade, lägger sig i gräset och över varenda sittplats på hela festivalen så att det inte går att sätta sig nånstans, trots att ryggen värker och natten är jävligt sent gången. Daggen lägger sig runt det sista glaset med dricka och gör att den inte alls är härligt svalkande längre utan alldeles för kall för att man ska kunna motivera sig själv till att dricka när man skakar samtidigt. Jag kan räkna upp så mycket skit med daggen men det var inte alls min mening. Jag skulle istället säga att jag flyttar nästa vecka. TIll Tycho Brahes. Det ska bli fint att fira jul uppe på berget. Åh vilka lussebullar som ska bakas. Hursomhelst. Funkar lördagen för alla? Annars får ni en andra chans strax efter nyår då det bär av ännu längre bort för min del. Allra sist på vagn-linjen, vid Komettorget ligger en gigantisk etta på 48 kvadrat. Där ska jag bo, verkar det som. Det är en toppen-fin lägenhet. Men själva läget är ett experiment. Vi får se. Döm mig inte.

Så är det klart då. Min kortedala-epok skall avslutas, allt ska glömmas som att den tiden inte funnits. Nya vanor skall skapas, nya människor träder in i vardagen. Så blir det. Lördag 28/10 går flyttlasset. Alla som känner behov av att hjälpa mig, stödja mig, evetuellt bära lite lådor, av ett eller annat skäl är hjärtligt välkomna med en intresseanmälan. Gratis pizza till alla som hjälper till avslutar kvällen. Så. Nu är nu mutade också. HJÄLP! Hursomhelst. Jag går i skolan. Jag har as-mycket att plugga. Det är jobbigt. De drar upp oss vid nio på morgnarna så att resten av dagen är förstörd av huvudvärk och frossa. Jag fryser alltid mer när jag går upp för tidigt. Svinigt. Och i skolan ska man försöka hålla sig för skratt i tre timmar i sträck. Svårt när vi har karaktärer utan mått i klassen. Den urblonda flickan som gett sig tusan på att bevisa intelligensen hos sig och sina likar. Genom att räcka upp handen så högt hon kan, välta sig över bänken för att läraren ska se henne, nästan hoppa lite försiktigt, resa sig halvvägs från stolen, så att hennes hand kommer högst. Påminner oss andra om Lisa Simpson. Eller en entusiastisk femåring som kommit på svaret på ett mattetal och är skit-stolt över det. Men när hon väl får ordet så är det ändå ingen som förstår vad hon säger. Jag vet inte varför jag inte fattar. Jag har ansträngt mig så för att lyssna men det går bara inte. Det är obegripliga meningsbyggnader med obegripliga slutsater och obegripliga paralleller till samtliga verk som nånsin skrivits. Bruden har säkerligen fotografiskt minne och kan väldigt mycket, men det är bara sättet hon säger det på som får allt att falla. Ingen fattar. Alla stirrar. Föreläsaren gör en min och skakar lite på huvudet. "Vad vill du säga med det?". Jag bli tokig. Sen har vi en inbillningsjuk nyutexaminerad gymnasist som räcker upp handen i tid och otid och stoltserar med det som alla vi andra redan visste. Varför? Jag vet inte. Energi antar jag. Hon vet inte att alla vet men inte orkar säga självklara saker. Det fina är att hon påminner så himla mycket om kiosk-biträdet på Amélies café i Amélie från Montmartre. Ni vet hon som ständigt snyter sig, med rinnande ögon och kofta. Fast med den skillnaden att bruden i min klass även har röda bågar på glasögonen. Det är väldigt roligt. Jag vet inte vad någon heter mer än Kristina som gick i min klass förra året. Jag har startat en studiegrupp med namnlösa ansikten bara för att känna att jag faktiskt har nått gemensamt med dessa människor. Men det går trögt alltså.
Hursomhelst. Martialis var en gammal romersk människohatare som skrev de kloka orden:
"Skuld har ju endast den, som kan betala en skuld."
Tänk på det.