imstilljustacliche

Så är det klart då. Min kortedala-epok skall avslutas, allt ska glömmas som att den tiden inte funnits. Nya vanor skall skapas, nya människor träder in i vardagen. Så blir det. Lördag 28/10 går flyttlasset. Alla som känner behov av att hjälpa mig, stödja mig, evetuellt bära lite lådor, av ett eller annat skäl är hjärtligt välkomna med en intresseanmälan. Gratis pizza till alla som hjälper till avslutar kvällen. Så. Nu är nu mutade också. HJÄLP! Hursomhelst. Jag går i skolan. Jag har as-mycket att plugga. Det är jobbigt. De drar upp oss vid nio på morgnarna så att resten av dagen är förstörd av huvudvärk och frossa. Jag fryser alltid mer när jag går upp för tidigt. Svinigt. Och i skolan ska man försöka hålla sig för skratt i tre timmar i sträck. Svårt när vi har karaktärer utan mått i klassen. Den urblonda flickan som gett sig tusan på att bevisa intelligensen hos sig och sina likar. Genom att räcka upp handen så högt hon kan, välta sig över bänken för att läraren ska se henne, nästan hoppa lite försiktigt, resa sig halvvägs från stolen, så att hennes hand kommer högst. Påminner oss andra om Lisa Simpson. Eller en entusiastisk femåring som kommit på svaret på ett mattetal och är skit-stolt över det. Men när hon väl får ordet så är det ändå ingen som förstår vad hon säger. Jag vet inte varför jag inte fattar. Jag har ansträngt mig så för att lyssna men det går bara inte. Det är obegripliga meningsbyggnader med obegripliga slutsater och obegripliga paralleller till samtliga verk som nånsin skrivits. Bruden har säkerligen fotografiskt minne och kan väldigt mycket, men det är bara sättet hon säger det på som får allt att falla. Ingen fattar. Alla stirrar. Föreläsaren gör en min och skakar lite på huvudet. "Vad vill du säga med det?". Jag bli tokig. Sen har vi en inbillningsjuk nyutexaminerad gymnasist som räcker upp handen i tid och otid och stoltserar med det som alla vi andra redan visste. Varför? Jag vet inte. Energi antar jag. Hon vet inte att alla vet men inte orkar säga självklara saker. Det fina är att hon påminner så himla mycket om kiosk-biträdet på Amélies café i Amélie från Montmartre. Ni vet hon som ständigt snyter sig, med rinnande ögon och kofta. Fast med den skillnaden att bruden i min klass även har röda bågar på glasögonen. Det är väldigt roligt. Jag vet inte vad någon heter mer än Kristina som gick i min klass förra året. Jag har startat en studiegrupp med namnlösa ansikten bara för att känna att jag faktiskt har nått gemensamt med dessa människor. Men det går trögt alltså.
Hursomhelst. Martialis var en gammal romersk människohatare som skrev de kloka orden:
"Skuld har ju endast den, som kan betala en skuld."
Tänk på det.