Att behålla entusiasmen.
Ja, jag är inte världens mest aktiva bloggare, jag skriver inte vad som egentligen händer utan mest abstrakta dumheter och självförhärligande. Jag försöker dra nån slutsats att händelseförlopp är sekundära, och teorier egentligen det primära. Men självklart är det bara skitsnack. Sålänge du sitter och funderar kan inget hända. Men fine, funderar du inte så kommer du bara ha en massa aktioner utan sammanhängande eller motiv. Eller slutmål. Eller delmål. Eller mening? Jag är kluven i min kamp mot dumma människor. Är det de som njuter mest eller är det de som egentligen inte kan njuta på riktigt? Kampen mot smarta människor driver jag på ungefär samma sätt, så slutsatsen hamnar nånstans runt "kan människor överhuvudtaget njuta eller bara sträva mot en njutning?" alternativt "du ska aldrig nöja dig, utan alltid sträva vidare eller var glad och uppskatta allt du har innan det tas ifrån dig". Vaffan. Å ena sidan, livet är bra, jag sätter vg på tentan, jag jobbar och sparar pengar till Indien. Jag bor fint, har en söt igelkott och det riktiga livet bjuder på många oväntade vänner. MEN. Det regnar, det är kallt, jag är olyckligt förälskad (helt utan rationalitet), maten smakar äckligt, jag har sömnsvårigheter, kreativiteten har stagnerat, och vissa dagar kan jag spendera stirrandes, utan att faktiskt göra nått alls. Vaffan! Här är ju rent, jag kan inte städa bara för att sysselsätta mig. Jag är för rastlös för att sitta stilla med en bok (!), jag är skadat sällskapssjuk och drar mig för att åka hem, men jag har ingen energi till att sy om den där kjolen, skriva ett nytt kapitel eller knappt laga chai emellanåt. Det enda jag går igång på är ett par glas vitt och dumheter. Är det a) årstiden, b) sverige, eller c) mig, som det är fel på? Jag skyller på a, och intalar mig att jag och sverige egentligen kan vara vänner och att jag inte behöver fly, trots att jag snart håller biljetten till Indien i min hand. Hur ska jag ha det? Ska jag växa upp eller ner? Har jag nån som helst rationell ordning i skallen? Uäääh.
Förresten. Sanna kicks ass och fixade perfekta jobbet på första intervjun. Är så sjukt glad för hennes skull, och det visar ändå på att jag faktiskt har en human sida. Go girl.
Fisk.
Jag är kanske inte världsbäst, jag råkar bara gilla mig själv. Jag tror på mig själv, och vet precis vad jag sysslar med, varför och hur länge jag ska vara sån här. Och efter detta ska jag vara en ännu bättre människa. Och det fina är, att jag skiter entusiastiskt i att andra människor inte tycker detsamma om mig, men vad jag verkligen, verkligen innerligt ber om är att hälften av alla människor kan känna sig lika bekväma med sig själva, lika tillfreds och ha samma kontroll över orsak och verkan i sina liv. Jag är inte mer gud än andra, men om folk hade insett hur jävla mycket man kan åstadkomma, hur gott livet kan vara, och hur enkelt så mycket faktiskt är kanske fler hade vågat tillbe sig själva! Jag är glad när det är min blick jag möter i spegeln, jag kan förklara mig, jag kan resonera om hur och varför jag är sån här, och jag kan göra det med rak rygg. Jag var ofta ett vrak på vägen, och jag kommer sannerligen bli ett igen, men aldrig förut har jag lyckats stå så länge, sett mig själv med kärlek och slutat önska efter saker som är så enkla att ta. Att falla kommer bli tungt, att resa sig kommer bli underbart. Att älska olyckan lika mycket som lyckan är en konst värd att lära sig.