imstilljustacliche

Linda Bengtzing? Vilket jävla skåp. Ta bort!

Så här sitter jag nu. Instängd, inträngd i min kammare. Jag trodde knappt det fanns kammare längre, och att det var en hyfsat ovärdig plats för en sådan som jag. Men här är jag. I ett skyffe till kammare. Bland all möjlig skräp sovandes på en tältsäng. Ja. Ni vet redan att det är synd om mig. Hursomhelst. Senaste veckorna har varit bajs. Det känns som någon har boxat mig i magen i arton timmar i sträck och sedan slängt mig i en påse med dill för att sedan vacuumförpacka mig. Kort sagt. Luften har gått ur mig. Mening har svikit mig. Jag har gått från klarhet till klarhet, och kanske som det typiska döds-symptomet, har jag fått ett ögonblicks sanning i mitt liv. Sanning är dock svår att hantera när man ligger luftlös ihop med en kvist dill och fäktar. Man skriker och inte många hör en. Som vanligt i mitt liv när det handlar om suck, pust och stön (dvs lidande) så måste Livet alltid dra saker till dess yttersta spets. Det måste alltid se till att har jag det jävligt, så måste jag få det lite extra jävligt, bara för att jag inte ska tro och hoppas på nått annat. Så Livet ser till att jag i detta fall bryter ring-tån. Jepps. Den har blå, grön, svart och röd färg och en massa andra kulörer som en tå verkligen inte ska. Detta på grund av att min inbilske sjuke mor skulle dammsuga samtidigt som hon hade njursten och inte kunde kontrollera sig själv och sitt dammande. Hon dammsög mig in i väggen med tån först, och det var smärtsamt värre. Aj, skrek jag och föll ihop på golvet som en silltrut. Scchh! väste mor och stirrade på mig som att jag var en silltrut. Hon hånade mig lite och lät mig ligga. Off to work gick jag, som den oerhörda hjälten jag är, och först när jag kom hem fick hon ta del av den smärta hon åstadkommit mig. Mord, sa katten. Jag är hursomhelst mycket skakad av händelsen och inget gips har jag fått. Himla orättvist. Jag ville ha lite pådrag och media och sjukskrivning, men mina arbetskamrater höjde inte ett ögonbryn, brydde sig inte det minsta. Så himla nonchalanta. Jag söker sympati hos mig själv i stället. Det går bra. Idag har jag även fikat med Lill. Hon är speciell. Jag har alltid sett ett mystiskt skimmer av vuxenhet kring henne och det är så svårt att sätta fingret på. Redan i lågstadiet hade hon detta, dock helt utan att vara irriterande vuxen. Som många andra. Men face it. Lill ska flytta till vuxen-staden Jönköping. Med sin pojkvän sedan fyra, (4) år tillbaka. Hon har just tagit sin kandidat i civilekonomi, och är inte ens 22 år gammal. Hon jobbar med något som jag inte förstår, på länsförsäkringar, ett äkta vuxen-jobb, där hon har fått ta del av diverse kurser och utbildningar som de skickat henne på. Det är hejdlöst seriöst. Hon är liksom ett projekt för framtiden. Samtidigt har hon varit på anställningsintervjuer för CHEFS-jobb. Herregud. Jag fattar liksom ingenting. Hur kan hon? Hur klarar hon? Hur lyckas hon? Jag är så liten och skitig jämfört med denna framtidskvinna. Och så har hon börjat med MC-kortet mitt i sitt hektiska liv. Ja. Hon är nog min drömkvinna. Suck. Nog om Lill. Nu fick du alltför många rader. Åter till mig. Och till Jobbet. Jobbet. Jo. Idag satt jag och kväljdes inte mindre än fyra (4) gånger. Detta beror som ni säkert redan känner till på min människo-fobi. Jepp. Den mot de feta, gamla, fula människorna. Det är sant. Jag fick anstränga mig för att inte kvälja dem i ansiktet. Så mycket så jag nästan började lipa åt dem istället. Men herregud. Det kommer intravandes en hysterisk dansk, fet som en amöba (om amöbor är feta), utseende som en skelögd bäver och doft som en.. ja.. Vad ska man säga? I den här värmen så kan ni nog gissa. Jag förstår inte vad han säger, han är otrevlig och jag kan inte andas. Klart jag får kväljningar. Eller när en sönder-skrynklad gammal tant med vårtor på insidan av ögonlocken (jo, det är faktiskt sant) lutar sig fram och tvingar en att titta på henne. Sen har vi kvinnan med mustasch och buskar under armarna som sträcker sig efter cigaretter mitt i ansiktet på mig. Eller en av avgrundens utkastade; ?Lilla vän? (inte bara jag som finner motbjudande och otrevlig) vars näsa ser ut att vara gjord i plast fast någon hållt ett stearinljus under den och smält bort näsvingarna. Inte mysigt alls. Så fyra gånger var dagens skörd. Jag mådde verkligen illa. Jag vet att jag är en dålig människa. Jag vet att min toleransnivå är alldeles för låg. Jag vet att jag orsakar lika mycket lidande som jag utsätts för, men om Livet (inte livet som livet utan Livet som i det som bestämmer) ger mig en andra chans så kanske jag också kan ändras och bli en bättre människa, finare människa, mer ombryende. Eller så har jag helt enkelt bara sett Borta med vinden för många gånger, och tycker alltför bra om den. Kanske mitt påhittade slut för Scarlett är alldeles för löjligt och orealistiskt. Kanske inte alla förtjänar att kunna förändras, och kanske inte alla kan det heller. Men jag tänker nog fortsätta hoppas.

Oj. En blogg med hysteriskt många svängar och turnar. Fick ni nått att bita i.

Ja. Jag ska inte säga nått nu. Det är sent och jag ska sova. Dagen imorgon är en lång dag. Precis som alla dagar varit hittills i denna godforsaken town. Men nu ska jag sova. Imorgon kommer en lång, väl uppdaterad blogg om livet på farstukvisten utanför Willy's lagerlokaler. Och alla jävla nötter som befinner sig i min privata sfär helt utan tillåtelse. Dessa människor som också hänvisar till mig som "mörk", vilket jag finner både löjeväckande och märkligt. Jag har inte varit ute sen vecka 26. Jag kan omöjligtvis vara "mörk". Folk är dumma. Vidare: Godnatt.

Ja. Ni tycker så jäkla synd om er själva va?! Ni gapar som fågelungar och målar upp er själva som små offer, va?! Hur har ni MAGE?! NI sitter i storstan, NI har folk omkring er utan barnvagnar och familjeliv, NI har bredband, NI slipper bo vägg-i-vägg med era mödrar, NI slipper vakna till grannar med bredaste, fulaste smålandskan, NI slipper sitta och le i åtta timmar och småprata om väder och femtio-öringar med 260 olika människor om dagen! Ja. HUR HAR NI MAGE? Genom tidigare bloggar kan ju både ni och jag snabbt inse och förstå att det faktiskt är MIG det är synd om. JAG som sitter i Värnamo i fyyyyyyrraaaaa långa veckor till. Utan slut på mörkret. Så sitt inte där och sympatisera med er själva, nej, STÖD mig i min kamp. Hjälp mig uthärda, muntra upp mig! Berätta roliga anekdoter som får mig att le. Ring och säg nått enkelt som "åh, vad kul att du har ett jobb". Ge mig något att leva för här nere! Ja. Tänk nu noga över era synder, ty I skall eder dömen, som man sa. Jaja. Men vad har hänt sen sist då? Jo. Jag har visat staden för Erik, han var storslaget imponerad av mitt hem. Det stulna armstödet på Bruna Mathson-möblerna i järn. Den morbida statyn utanför Värnamo Nyheter föreställandes 16 stycken ihopsmälta kaniner som gör zieg hail i kostym. Den härligt dundrande disko-musiken från Harrys övervåning, trots att man inte sitter på övervåningen. Det konstnärliga bidraget i å-bro-parken där alla stenar målats blå. Mamma och Stig planerar att sjunga "En sliten grimma" på Lilla Krogen, jag får panik och börjar hyperventilera. Alla dessa små, unika, kännetecken för min härliga stad upplevde vi tillsammans innan vistelsen fick ett alldeles för snabbt slut. Däremellan hann vi äta en massa god mat, vilket är himla fint när man har främmande. När det bara är jag hemma så är det  ingen som orkar bry sig om att föda mig, så undernärd och svag harr jag blivit. Men när vi får storfrämmat av Erik så ska mina diverse familjer tävla om att bjuda på mat. Det tycker jag är fint av dem, så jag passade att äta massor, i vetskap om att den visan lär inte bli spelad fler gånger. Mer då? Jodå. Min far besöktes, han blev som vanligt glad över att se mig. Så glad att han somnade. Nu tänker jag fortsätta kolla på formel etten i min ensamhet. Och så är jag hungrig.

Ja. Tjockisar är ju ett vanligt återkommande begrepp. Man ser dem, man lever sida vid sida med dem, man äcklas av dem, och det är inte det minsta pk att påpeka för dem att de är just tjockisar. Detta är för mig ett problem. Om tjockisar inte vet att de är tjockisar, hur ska de då kunna förstå att det inte är friskt? Jag har alltför många gånger blivit förklarad att jag är "för smal" och folk påstår sig veta att jag haft anorexia eller liknande sjuka sjukdomar. Jag blir förbannad. Att det är pk att påstå att jag har en av de värsta sjukdomarna man kan tänka sig, men inte att påpeka "Hey, du, du är sjukligt överviktig men än är inte hoppet ute." Det borde gå på ett jämt ut. Och så är det då männen. De tjocka, öl-hävande självgoda männen. De som anser att en kagge ger status och riktiga män ser ut på det sättet. Det är dessa män som jag i en tidigare blogg behandlat. Som sitter på sina arslen, kungar i sina riken, pli på ungarna och frugan, men en stark fientlig syn på allt som är udda. Dessa tjockisar är de som verkligen stör mig. Både estetiskt och mentalt. Dessa män har inte distans nog att betrakta sig själva utifrån, och se var felet ligger. Det är dessa män som amerikanska dåliga komediserier alltid innehåller. Där de försöker göra deras trångsynthet till något humorisktiskt, och deras kärlek till sig själva som något skoj. Äckligt är det dock bara. -Du är ful, skallig, gammal, passé och tjock. VAKNA! Skaffa ett samvete - utvärdera dig själv!

God kväll, kära läsare, nu är hon äntligen hemma igen. Med ton av inspiration i bagaget har jag lyckats hålla mig vaken i snart två dygn. En kvinna måste göra vad en kvinna måste göra. Trött, sliten, smutsig, bränd men halleluja - nyskiten. Jag har hittat åtskilliga livsviktiga blogg-ämnen under min vecka i danmark, och frågeställningarna är inte bara många, utan även synnerligen intressanta. Detta kommer resultera i en blogg-följetong i flera delar med väl valt innehåll, som exempelvis: Borde vi kolonialisera fetman, jag och George Bush? Är musik bättre än sex? Varför håller så många flickor i hand? Är danskar tjockare än svenskar? Varför säger alla, finnar, svenskar och engelsmän "unnskyld" precis hela tiden? Ser jag tysk ut? Hur många kissande snoppar har jag egentligen sett samtidigt som jag har hört nån nynna på "Anna var en boot" eller hur fan den nu går. Ni hör, kära vänner. Ämnena är många och ska avhandlas. Men. Idag? Njea. Vi börjar med en kort summering av mitt föregående år. Det var helt åt helvete. På alla områden. Att jag överlevde är ett mirakel. Nu till detta året. Och till Nillea. Nillea har fått min otur. Kan man säga. Fast jag känner mig naturligtvis skyldig eftersom det vilar en förbannelse över mig och alla jag känner. Så kanske är det min olycka som blivit hennes. Vilken skit jag är. Hur som helst. Det är svårt att blogga om andras liv än mitt eget. Så jag ska inte försöka. Men det är synd om Nillea. Ett av många exempel på detta utspelades i morse. Typ. Efter en fel-fri vecka utan några vidare missöden åkte vi glada i hågen hemåt igår kväll. Lite på skämt uttryckte jag min glädje på ett liknande sätt som nu följer "Åh, tänk att allt ha gått bra, bilen är hel, tältet är helt, inget har blivit stulet eller tappat." "Haha, jaa", sa Nillea, "fast vi kanske ska knacka på det". Och så knackade hon i plast i stället för trä. Vilket i efterhand kan ses som trist. Imorse när vi vaknade.. Så.. Var bilen.. borta! Puts väck! Tjo faderullan, missing! Med all. ALL. Nilleas packning, Cd-spelare, Sprit och Mat och grejer. Allt hon hade haft med sig var borta. Stulen. Jepp. Vad säger man? Man vänder ryggen till i fyra timmar i den här skit-staden och klart så skulle nått as stjäla beiga faran. Lågt är vad det är. Avsevärt lågt. En blir förbannad. Jag blir förbannad. Så min annars så humoristiska ton i bloggandet är borta. Kanske återkommer jag imorgon. Troligtvis. Och kanske kommer jag då börja med att förklara rubriken på denna lilla blogg-buffé, och ni kommer att få en skön känsla av stor sanning och kunskap i maggropen. Men ikväll ska det sovas. Och tänkas på nillea. Som hade en reservbil i fickan hos hennes föräldrar till hemresan till Göteborg. Det fina med den bilen, som har fungerat klockrent i hela deras liv tillsammans, var att fläktremmen brast nånstans i Rolfstorp. Senast jag hörde från Nillea väntade de på bärgning. Någonstans i Rolfstorp. Vad är det för fel på Gud?