imstilljustacliche

Istället för att plugga hamnar jag som av en slump här. Ett och ett halvt år senare. Varför? Jag vet inte. Som kommentaren nedanför antyder har jag ju definitivt ingenting att tillföra världen, och det roliga var att exakt samma sak sades till mig igår. Fast i andra ord. Studieskulder var skit, en sketen etta i Göteborg var skit, ett jobb vid sidan om studierna var skit, att vilja resa till Svalbard var skit. Så ganska mycket av mig är med andra ord skit. Så hur kan jag ändå må så bra som jag gjort fram tills min vän lade fram SANNINGEN inför mig igår kväll? Det kan ju bero på att jag tycker att jag är mycket bättre än alla andra, eller när mina studier havererat kommer jag glida fram på stämplingar och soc-bidrag som min gode vän betalar vilket kommer bli skönt. Att jag kanske "kommit över" mig själv och slutat ironisera över vardags-ting? Har jag det? Att sluta peka finger på de som pekar finger är väl egentligen en motsägelse för hela det mänskliga varandet? Och vilka lyckas med det? Idealisterna ja, men var är deras fötter på jorden? Jag är barn av min tid, här är vi inte längre glada när vi är glada, inte lessna när vi är lessna. Istället för glada känslor ironiserar vi över att det tog sån tid och krävde så mycket ansträngning. Istället för att sätta oss ner och vara svaga så bygger vi upp en mur av cynism och inbillar oss styrka i vår blivande känslolöshet. Nej, en och en halv minut får man aldrig tillbaka. Men man kan välja hur man möter de nästa en och en halv minuterna och plötsligt få en annan upplevelse. Öppna sinnen eller stängda?