imstilljustacliche

Japp. Så var det dags igen. Jag trivdes ganska bra i livet. Saker flöt på. Livet gick min väg. Jag kände mig på en stabil plats i vardagen och det kändes verkligen som att efter den här jävla sommaren som följde på det förra jävla året så var det nu dags för en ypperlig höst. Jag har gått och längtat och trängtat efter att få komma hem till min mys-pysiga bostad, plugga rolig litteraturvetenskap, återgå till osammanhängande dygnsrytm och springa på bio i tid och otid. Hösten har varit mitt mål med det hör året. Men bara för att det som vissa kallar gud, andra kallar världsförnuftet, har bestämt sig för att inget nånsin ska vara avslappnande och bra i mitt liv så var det ju tvunget att inte heller hösten skulle präglas av opretentiös tillfredsställelse. Jag är numer bostadslös. Ja. Om en månad iaf. Dvs. Jag har ingenstans att bo. Det känns oerhört jobbigt och frustrerande och om det inte var för att jag blivit så oerhört packad igår så hade jag inte sovit på tre nätter. (Ja, mor, jag vet att du har halkat in på min blogg emellanåt. Det är den hårda sanningen.) Hursomhelst. Allt är som vanligt Force Majeure. Dvs att det inte finns nått sätt att påverka proceduren. Alla vill mig väl, alla vänner, bostadsförmedlare och lägenhetsägare vill mig väl. Sägs det. Men det är en så oerhört ihopkrånglad situation att det inte finns något som någon kan göra för att jag ska kunna bo kvar i mitt paradis. Jag vill ju faktiskt inte flytta. Jag älskar lägenheten. Jag har det asmysigt. Nära till vagnarna som går så fint till min skola och staden. Nära till affärer där jag inhandlar mitt dagliga bröd. Nära till Erik så jag kan lägga ögonen på honom nästan jämt utan krångel. Jag vill ju BO här! Suck. Så ut på bostadsmarknaden är det med mitt studielån och min kraftiga årsinkomst. Man har blivit knäckt för mindre. Men vad annat är att vänta? Som om inte det vore nog så har jag tenta på måndag. Suck. Lätt att koncentrera sig på när jag inte har nån framtid längre. Buhu. Jag är iaf ingen fet katt utan samvete. Även om det vore det enklaste och bekvämaste i världen. Men liksom. Vem vill va fet?

Jag är, efter helgens händelser, fortfarande i chock. Detta kanske blir en något osammanhängande blogg då jag blir omskakad av trauma när jag tänker på vad som faktiskt ha hänt. För att börja med de basicsa grundfakta. Jag har grannar. Precis som de flesta av er, kära läsare av denna blogg. Vissa har bra grannar, vissa har sämre grannar. Jag har grannar som landar nånstans där mittimellan. De är gravt alkoholiserade, men brukar oftast minda sina own buisness. I förra veckan, fram till i söndags har de haft besök. Första när jag såg besökarna, ett gäng på fem pers varav ett par med en liten bebis i sele på magen, trodde jag att de kanske var lite mer cleana människor. Jag hoppades från botten av mit hjärta att de var cleanare eftersom de hade en lite unge. Men efter att de hållt igång hela natten mellan torsdagen och fredagen, bråkat, slagits, hängt i min trappuppgång, bankat på mina rutor mitt i natten (som att jag inte var hysterisk innan), ringt på min dörrklocka (de trycker fel, de trycker på alla ringklockor i huset, ägaren av lägenheten vill inte släppa in dem, så då ringer de på mig.. suck.. ) så blev jag snabbt motbevisad. Nåväl. Fredagen kom och klockan slog middag, och då var det dags att börja igen. Sen höll de på hela natten, jag hörde barnskrik fram tills 7 på lördag morgon så det gjorde ont i mig. Vet dock inte om jag bara inbillar mig detta. Dock har jag inte sett skymten av de som bor där. Efter att ha varit ute en runda på gården och friskat upp mig mötte jag det yngre paret, dock utan bebis. Men helt sönderslagna i ansiktet. "Jesus Alabama" tänkte jag. Så blir det kväll igen. Någon ringer återigen på  min ringklocka. Suck. Jag öppnar trappuppgångsdörren och det är samma fem personer som står dör utanför. "Tack" säger de. Jag låser in mig i min lägenhet igen. De går in och börjar knacka på min alkis-grannes dörr. Han öppnar inte. De knackar och gapar på honom. Han vill inte öppna. Konstigt nog så vill inte ens min alkis-granne ha hem 5 stycken crack-pundare. Jag försöker ignorerar dem. Spelar lite dator. Erik diskar, vi lagar lite mat. Så knackar det på rutan igen. Jag vänder mig om. Där står den sönderslagna crack-pappan och kikar in. Med en trottoarkantssten i famnen. Jag går fram emot rutan och vet liksom inte riktigt vad jag nu ska göra. Han har inkräktat på min privata sfär. Men han har en trottarkantssten i famnen så inte vågar man tillrättavisa honom. Hursomhelst upptäcker han att det är fel lägenhet när han ser mig. Går vidare till grannen, där alltså Leffe (så heter min alkis-granner fick jag veta) är hemma. Crack-pappan kastar trottarkantsstenen genom rutan. Oj vad mycket ljud en trottarkantssten gör. Tror han missade och kastade brevid först. Men iaf. Rutan går väldigt mycket sönder, crack-pappan klättrar in, säger några väl valda ord till Leffe och öppnar för de andra. Lite skeptiska är de tre som inte ingår i den lilla familjen, men  crack-mamma försvarar crack-pappa som med de lugnande orden "jag gör sånt här hela tiden" tillslut övertalar gästerna att äntra deras nyvunna borg. Men det dröjer inte länge innan polisen kommer. 4 ståtliga poliser i full mundering tar lägenheten i besittning. Jag vet inte vad som händer, eftersom de är så himla diskreta. Och jag är inte så påflugen i såna här situationer. Hursomhelst. De för bort det tokiga crack-paret och deras vänner. Livet återgår till de normala sysslorna med ett helt normalt alkis-gäng som går upp på morgonen och sätter sig i trädgården med sina kalla öl. Frågar mig hur det gick på dansbanan som de brukar och jag svarar artigt att jag är duktig på dansbanan. Ja. Inga alkisar går upp mot ens egna. Tur att det slutade lyckligt ändå.
Ingen som har en lägenhet att ge mig??

Linda Bengtzing? Vilket jävla skåp. Ta bort!

Så här sitter jag nu. Instängd, inträngd i min kammare. Jag trodde knappt det fanns kammare längre, och att det var en hyfsat ovärdig plats för en sådan som jag. Men här är jag. I ett skyffe till kammare. Bland all möjlig skräp sovandes på en tältsäng. Ja. Ni vet redan att det är synd om mig. Hursomhelst. Senaste veckorna har varit bajs. Det känns som någon har boxat mig i magen i arton timmar i sträck och sedan slängt mig i en påse med dill för att sedan vacuumförpacka mig. Kort sagt. Luften har gått ur mig. Mening har svikit mig. Jag har gått från klarhet till klarhet, och kanske som det typiska döds-symptomet, har jag fått ett ögonblicks sanning i mitt liv. Sanning är dock svår att hantera när man ligger luftlös ihop med en kvist dill och fäktar. Man skriker och inte många hör en. Som vanligt i mitt liv när det handlar om suck, pust och stön (dvs lidande) så måste Livet alltid dra saker till dess yttersta spets. Det måste alltid se till att har jag det jävligt, så måste jag få det lite extra jävligt, bara för att jag inte ska tro och hoppas på nått annat. Så Livet ser till att jag i detta fall bryter ring-tån. Jepps. Den har blå, grön, svart och röd färg och en massa andra kulörer som en tå verkligen inte ska. Detta på grund av att min inbilske sjuke mor skulle dammsuga samtidigt som hon hade njursten och inte kunde kontrollera sig själv och sitt dammande. Hon dammsög mig in i väggen med tån först, och det var smärtsamt värre. Aj, skrek jag och föll ihop på golvet som en silltrut. Scchh! väste mor och stirrade på mig som att jag var en silltrut. Hon hånade mig lite och lät mig ligga. Off to work gick jag, som den oerhörda hjälten jag är, och först när jag kom hem fick hon ta del av den smärta hon åstadkommit mig. Mord, sa katten. Jag är hursomhelst mycket skakad av händelsen och inget gips har jag fått. Himla orättvist. Jag ville ha lite pådrag och media och sjukskrivning, men mina arbetskamrater höjde inte ett ögonbryn, brydde sig inte det minsta. Så himla nonchalanta. Jag söker sympati hos mig själv i stället. Det går bra. Idag har jag även fikat med Lill. Hon är speciell. Jag har alltid sett ett mystiskt skimmer av vuxenhet kring henne och det är så svårt att sätta fingret på. Redan i lågstadiet hade hon detta, dock helt utan att vara irriterande vuxen. Som många andra. Men face it. Lill ska flytta till vuxen-staden Jönköping. Med sin pojkvän sedan fyra, (4) år tillbaka. Hon har just tagit sin kandidat i civilekonomi, och är inte ens 22 år gammal. Hon jobbar med något som jag inte förstår, på länsförsäkringar, ett äkta vuxen-jobb, där hon har fått ta del av diverse kurser och utbildningar som de skickat henne på. Det är hejdlöst seriöst. Hon är liksom ett projekt för framtiden. Samtidigt har hon varit på anställningsintervjuer för CHEFS-jobb. Herregud. Jag fattar liksom ingenting. Hur kan hon? Hur klarar hon? Hur lyckas hon? Jag är så liten och skitig jämfört med denna framtidskvinna. Och så har hon börjat med MC-kortet mitt i sitt hektiska liv. Ja. Hon är nog min drömkvinna. Suck. Nog om Lill. Nu fick du alltför många rader. Åter till mig. Och till Jobbet. Jobbet. Jo. Idag satt jag och kväljdes inte mindre än fyra (4) gånger. Detta beror som ni säkert redan känner till på min människo-fobi. Jepp. Den mot de feta, gamla, fula människorna. Det är sant. Jag fick anstränga mig för att inte kvälja dem i ansiktet. Så mycket så jag nästan började lipa åt dem istället. Men herregud. Det kommer intravandes en hysterisk dansk, fet som en amöba (om amöbor är feta), utseende som en skelögd bäver och doft som en.. ja.. Vad ska man säga? I den här värmen så kan ni nog gissa. Jag förstår inte vad han säger, han är otrevlig och jag kan inte andas. Klart jag får kväljningar. Eller när en sönder-skrynklad gammal tant med vårtor på insidan av ögonlocken (jo, det är faktiskt sant) lutar sig fram och tvingar en att titta på henne. Sen har vi kvinnan med mustasch och buskar under armarna som sträcker sig efter cigaretter mitt i ansiktet på mig. Eller en av avgrundens utkastade; ?Lilla vän? (inte bara jag som finner motbjudande och otrevlig) vars näsa ser ut att vara gjord i plast fast någon hållt ett stearinljus under den och smält bort näsvingarna. Inte mysigt alls. Så fyra gånger var dagens skörd. Jag mådde verkligen illa. Jag vet att jag är en dålig människa. Jag vet att min toleransnivå är alldeles för låg. Jag vet att jag orsakar lika mycket lidande som jag utsätts för, men om Livet (inte livet som livet utan Livet som i det som bestämmer) ger mig en andra chans så kanske jag också kan ändras och bli en bättre människa, finare människa, mer ombryende. Eller så har jag helt enkelt bara sett Borta med vinden för många gånger, och tycker alltför bra om den. Kanske mitt påhittade slut för Scarlett är alldeles för löjligt och orealistiskt. Kanske inte alla förtjänar att kunna förändras, och kanske inte alla kan det heller. Men jag tänker nog fortsätta hoppas.

Oj. En blogg med hysteriskt många svängar och turnar. Fick ni nått att bita i.

Ja. Jag ska inte säga nått nu. Det är sent och jag ska sova. Dagen imorgon är en lång dag. Precis som alla dagar varit hittills i denna godforsaken town. Men nu ska jag sova. Imorgon kommer en lång, väl uppdaterad blogg om livet på farstukvisten utanför Willy's lagerlokaler. Och alla jävla nötter som befinner sig i min privata sfär helt utan tillåtelse. Dessa människor som också hänvisar till mig som "mörk", vilket jag finner både löjeväckande och märkligt. Jag har inte varit ute sen vecka 26. Jag kan omöjligtvis vara "mörk". Folk är dumma. Vidare: Godnatt.

Ja. Ni tycker så jäkla synd om er själva va?! Ni gapar som fågelungar och målar upp er själva som små offer, va?! Hur har ni MAGE?! NI sitter i storstan, NI har folk omkring er utan barnvagnar och familjeliv, NI har bredband, NI slipper bo vägg-i-vägg med era mödrar, NI slipper vakna till grannar med bredaste, fulaste smålandskan, NI slipper sitta och le i åtta timmar och småprata om väder och femtio-öringar med 260 olika människor om dagen! Ja. HUR HAR NI MAGE? Genom tidigare bloggar kan ju både ni och jag snabbt inse och förstå att det faktiskt är MIG det är synd om. JAG som sitter i Värnamo i fyyyyyyrraaaaa långa veckor till. Utan slut på mörkret. Så sitt inte där och sympatisera med er själva, nej, STÖD mig i min kamp. Hjälp mig uthärda, muntra upp mig! Berätta roliga anekdoter som får mig att le. Ring och säg nått enkelt som "åh, vad kul att du har ett jobb". Ge mig något att leva för här nere! Ja. Tänk nu noga över era synder, ty I skall eder dömen, som man sa. Jaja. Men vad har hänt sen sist då? Jo. Jag har visat staden för Erik, han var storslaget imponerad av mitt hem. Det stulna armstödet på Bruna Mathson-möblerna i järn. Den morbida statyn utanför Värnamo Nyheter föreställandes 16 stycken ihopsmälta kaniner som gör zieg hail i kostym. Den härligt dundrande disko-musiken från Harrys övervåning, trots att man inte sitter på övervåningen. Det konstnärliga bidraget i å-bro-parken där alla stenar målats blå. Mamma och Stig planerar att sjunga "En sliten grimma" på Lilla Krogen, jag får panik och börjar hyperventilera. Alla dessa små, unika, kännetecken för min härliga stad upplevde vi tillsammans innan vistelsen fick ett alldeles för snabbt slut. Däremellan hann vi äta en massa god mat, vilket är himla fint när man har främmande. När det bara är jag hemma så är det  ingen som orkar bry sig om att föda mig, så undernärd och svag harr jag blivit. Men när vi får storfrämmat av Erik så ska mina diverse familjer tävla om att bjuda på mat. Det tycker jag är fint av dem, så jag passade att äta massor, i vetskap om att den visan lär inte bli spelad fler gånger. Mer då? Jodå. Min far besöktes, han blev som vanligt glad över att se mig. Så glad att han somnade. Nu tänker jag fortsätta kolla på formel etten i min ensamhet. Och så är jag hungrig.

Ja. Tjockisar är ju ett vanligt återkommande begrepp. Man ser dem, man lever sida vid sida med dem, man äcklas av dem, och det är inte det minsta pk att påpeka för dem att de är just tjockisar. Detta är för mig ett problem. Om tjockisar inte vet att de är tjockisar, hur ska de då kunna förstå att det inte är friskt? Jag har alltför många gånger blivit förklarad att jag är "för smal" och folk påstår sig veta att jag haft anorexia eller liknande sjuka sjukdomar. Jag blir förbannad. Att det är pk att påstå att jag har en av de värsta sjukdomarna man kan tänka sig, men inte att påpeka "Hey, du, du är sjukligt överviktig men än är inte hoppet ute." Det borde gå på ett jämt ut. Och så är det då männen. De tjocka, öl-hävande självgoda männen. De som anser att en kagge ger status och riktiga män ser ut på det sättet. Det är dessa män som jag i en tidigare blogg behandlat. Som sitter på sina arslen, kungar i sina riken, pli på ungarna och frugan, men en stark fientlig syn på allt som är udda. Dessa tjockisar är de som verkligen stör mig. Både estetiskt och mentalt. Dessa män har inte distans nog att betrakta sig själva utifrån, och se var felet ligger. Det är dessa män som amerikanska dåliga komediserier alltid innehåller. Där de försöker göra deras trångsynthet till något humorisktiskt, och deras kärlek till sig själva som något skoj. Äckligt är det dock bara. -Du är ful, skallig, gammal, passé och tjock. VAKNA! Skaffa ett samvete - utvärdera dig själv!

God kväll, kära läsare, nu är hon äntligen hemma igen. Med ton av inspiration i bagaget har jag lyckats hålla mig vaken i snart två dygn. En kvinna måste göra vad en kvinna måste göra. Trött, sliten, smutsig, bränd men halleluja - nyskiten. Jag har hittat åtskilliga livsviktiga blogg-ämnen under min vecka i danmark, och frågeställningarna är inte bara många, utan även synnerligen intressanta. Detta kommer resultera i en blogg-följetong i flera delar med väl valt innehåll, som exempelvis: Borde vi kolonialisera fetman, jag och George Bush? Är musik bättre än sex? Varför håller så många flickor i hand? Är danskar tjockare än svenskar? Varför säger alla, finnar, svenskar och engelsmän "unnskyld" precis hela tiden? Ser jag tysk ut? Hur många kissande snoppar har jag egentligen sett samtidigt som jag har hört nån nynna på "Anna var en boot" eller hur fan den nu går. Ni hör, kära vänner. Ämnena är många och ska avhandlas. Men. Idag? Njea. Vi börjar med en kort summering av mitt föregående år. Det var helt åt helvete. På alla områden. Att jag överlevde är ett mirakel. Nu till detta året. Och till Nillea. Nillea har fått min otur. Kan man säga. Fast jag känner mig naturligtvis skyldig eftersom det vilar en förbannelse över mig och alla jag känner. Så kanske är det min olycka som blivit hennes. Vilken skit jag är. Hur som helst. Det är svårt att blogga om andras liv än mitt eget. Så jag ska inte försöka. Men det är synd om Nillea. Ett av många exempel på detta utspelades i morse. Typ. Efter en fel-fri vecka utan några vidare missöden åkte vi glada i hågen hemåt igår kväll. Lite på skämt uttryckte jag min glädje på ett liknande sätt som nu följer "Åh, tänk att allt ha gått bra, bilen är hel, tältet är helt, inget har blivit stulet eller tappat." "Haha, jaa", sa Nillea, "fast vi kanske ska knacka på det". Och så knackade hon i plast i stället för trä. Vilket i efterhand kan ses som trist. Imorse när vi vaknade.. Så.. Var bilen.. borta! Puts väck! Tjo faderullan, missing! Med all. ALL. Nilleas packning, Cd-spelare, Sprit och Mat och grejer. Allt hon hade haft med sig var borta. Stulen. Jepp. Vad säger man? Man vänder ryggen till i fyra timmar i den här skit-staden och klart så skulle nått as stjäla beiga faran. Lågt är vad det är. Avsevärt lågt. En blir förbannad. Jag blir förbannad. Så min annars så humoristiska ton i bloggandet är borta. Kanske återkommer jag imorgon. Troligtvis. Och kanske kommer jag då börja med att förklara rubriken på denna lilla blogg-buffé, och ni kommer att få en skön känsla av stor sanning och kunskap i maggropen. Men ikväll ska det sovas. Och tänkas på nillea. Som hade en reservbil i fickan hos hennes föräldrar till hemresan till Göteborg. Det fina med den bilen, som har fungerat klockrent i hela deras liv tillsammans, var att fläktremmen brast nånstans i Rolfstorp. Senast jag hörde från Nillea väntade de på bärgning. Någonstans i Rolfstorp. Vad är det för fel på Gud?

Ja. Stora saker är i görningen. Moln har seglat i motvind, katter har spelat fela, stenar har flugit och benknotor har gnidits med fett. Ni ser. Det har skett stora omställningar i det jessicanska psyket. Hur då? Jo. Den annars så välplanerade Roskilde-festivalen höll på att gå oss förlorad på grund av klantig planering av vissa delar av sällskapet.. *host, host*. Ångest och psykbryt. Men jag klarade mig igenom den krisen med förvånandsvärt lugn och iskall planering. Mamma fixar, och det är jag som är mamma. Alla måste förstå, att när det kommer till nått stort, viktigt, betydelsefullt, så fixar jag det. I'm the masterfixer. VIdare. Mitt trialaccount har gått ut. Buhu. Seriöst buhu. MItt liv fick ändrad körfältsriktning utan att jag var det minsta förberedd. Jag gillar det inte. Jag måste nu skrapa ihop en 299 futtiga pengar för att köpa spelet så jag kan bli hel igen. Och det vet ingen hur lång tid det kan ta, med tanke på skulder upp över öronen och en restskatt på 5 papp. Jag känner mig lite instabil, men förhoppningsvis kan jag ignorera det och ljuga för mig själv tills jag tror det. Vidare. Jag har vacklat lite i min oerhörda principfasthet angående fobier. Ja. Som ni som känner mig vet, så ogillar jag skarpt vissa typer av varelser. Det är "de feta", de "dåligt klädda", "de tråkigt fula" och naturligtvis.. "gamla människor". Gamla människor kan jag sällan sluta äcklas av då de: luktar illa, har hår på onaturliga ställen, behöver ofräscha hjälpmedel till vardagliga ting, har knölar och vårtor på naturliga, såväl som onaturliga ställen. Även äldre människor i min närhet har jag svårt att inte äcklas av, då dessa företeelser är så himla påtagliga. MEN. Och där kom det. I en serie som jag följt under mångar år, en brittisk, lantlig, småstadsserie så har de verkligen lyckats skapa charmiga åldringar. Fräscha, ungdomliga, påhittade, kanske, men ändå åldringar. Som jag inte tvingas spotta på. Jag kan finna dem humana, sympatiska, lite humoristiska, och ja, jag kan till och med känna med dem. Manusförfattarna och type-castarna har gjort ett jätte-jobb när de lyckats få mig att känna så. Jag kan med glädje, nyfikenhet och genuint intresse följa dessa gamlingar i deras vardagliga betingelser efter att hitta den sista lyckan innan de kolar vippen. Tack. Jag har nu funnit bevis på att det finns en mänsklig sida i mig, som kan känna empati. Vilket jag sällan anat.

Skandalernas dag har det varit. Nästan iaf. Om man bortser från den hjälpsamma planka-föreståndaren, den gudomliga kebaben på järntorget, Idas goda sällskap och de varmare vädret så har det varit en skandalernas dag. Hur kan det bli det när alla förutsättningar är så goda? Jo, jag ska berätta hur! Jessica, en bra tjej, har detta till trots låtit sig påverkas, manipuleras och hjärntvättas. Skval-musiken har infiltrerat hennes mind till den grad att hon inte bara smånynnar med, utan nu officiellt genom denna blogg offentliggör sitt livs pinsammaste hemlighet i nuläget. Vissa kallar det en livs-lögn, andra kallar det en svart hemlighet. Jag ska kasta denna i ansiktet på er, och låta er skratta, håfiskirna och högljutt förkasta min dumhet, svaghet och allt annat löjligt som jag sysslar med. Det är såhär. Att i flera år har jag haft ett speciellt svenskt band som jag verkligen aldrig gillat. De är töntiga, sjunger illa, fejkad attityd och gör allmänt vedervärdig musik. Hennes löjliga sångstil som påminner om en femårings tuggummi-tuggande har retat gallfeber på mig. Den gör det fortfarande, men i morse, runt halv två, fann jag mig själv sjunga med, vicka lite på höfterna och tyvärr även gilla deras senaste singel. Jepp. Ni vet ju ändå vilka jag pratar om, så det kanske är onödigt att göra det svart på vitt. Jag kommer ju få äta upp det tills jag dör. Iallafall har jag sällan känt mig så billig, utnyttjad och kastad på en sophög som när jag fann att skit-musiken satte sig på mig. MIG! MIIIIIG! Buhu. Det sista som identifierade mig har nu absorberats från vår yta, jordens alltså, och flugit all världens kos. Kalla mig mediehora eller radiomusikshora eller nått annat jävligt efter detta.
Övriga skandaler idag måndag:
Hemköp, Kortedala har inga Gammaldags Idealmakaroner i 1 kg-förpackning. Så jag fick köpa vanliga Idealmakaroner. Lite förbannad blir man.
Tycker-du-ja har flyttat till Nymånegatan och sågs handla Krav-odlad mat på Hemköp. Så himla låtsas politisk korrekt. Blah! Jag låtsades att jag inte såg henne eftersom hon är så torr.
Gislaveds halvblinde, efterblivna ljudtekniks-mongo bedrar sin helblinda efterblivna flickvän som sitter i kommunstyrelsens telefonväxel med ett gäng pojkspolingar utan bättre vetande. Motbjudande är vad det är. Kanske förtjänar en hel egen blogg när jag vet mer.
Jag hittade inte en enda skiva på Bengans som jag vill spendera pengar på. Vad är det med mig? Jag har blivit en DC-hora. Åh. Buhu. Skivbranschen kommer gå åt helvete utan mig.
Timo Räsinens skivor är jättebra och jag missade hans spelning i Göteborg på grund av en Bög-fest och nu kommer han inte till en enda festival som jag ska på. Bajs.

Ja nu då?

Igår när jag tillslut lyckades dra mig i säng så hade jag en plan. En plan med en god teori och metod bakom sig. Jag hade arbetat på den flyktigt i ett par sekunder och kom fram till att det är en himla bra plan. Det är nämligen så. Att de senaste dagarna, veckorna, vaknar jag hysteriskt tidigt på morgonen, ligger vaken ett par timmar och lyckas till slut somna om. Nästa gång jag vaknar är klockan halv två och jag har missat både Glamour och Hem till Gården. Det framkallar ångest och misstro mot mig själv, och jag bestämde att nu, Jessica, nu får det vara slut på galenskapen. Så jag kom på att om jag intensiv-sover när jag väl sover så räcker det med 8-10 timmar i sängen och jag borde kunna vakna runt tio-elva. Så så tänkte jag göra i dag. Men alltid när jag har goda planer för ett sundare liv så ska saker kastas i ansiktet på mig. I morse: Gräsklipparmannen.
    Halv nio slits jag ur min sömn eftersom jag numer bor på bottenplanet, av att en gräsklippare får fönstrena att skaka. Chockad och yrvaken undrar jag varför just jag blir utsatt för detta burleska attentat, vem har jag skadat för att förtjäna detta? Och tyvärr är denna gräsklipparman inte ett lika bra sömnpiller som filmen med samma namn. Bröl och brak och gnöl i åtskilliga minuter, och jag misstänker också att han faktiskt körde på min yttervägg. Jepp. Men den snikne fan låtsades som ingenting och körde vidare, helt nonchalant. Hursomhelst så lyckades han nog skalla hela gräsplätten utanför mitt fönster då ingen kvadratmeter gräs kan klara så lång behandling av en åk-gräsklippare! Säkert de usla sommarjobbarna som har börjat tränas upp just på östra midvintersgatan. En konspiration var det, mot min plan med teori och metod! Så allt gick åt helvete och jag vaknade vid halv ett, dock lagom för ett sprillans färskt Hem till gården, men helt utan något som liknar en dygnsrytm.

Skin från Skunk Anansie har ställt in Roskilde-spelningen. Jävla skit.
I stället kommer Martha Wainwright. Vad sägs om det då?

Idag har varit en sådan där blaha-blaha-dag. Jag har inte mått bra, inte dåligt. Jag har inte varit social, men inte asocial. Jag har pluggat, men inte speciellt mycket. Jag har tvättat, men bara litegrann. Jag har lagat mat, men även ätit färdigmat. Ja. Jag har gjort allt och inget på en och samma dag. Det gör dagen oerhört ointressant. Man landar på medel igen. Och medel är tråkigt. Jag kunde ha haft roligt och gått ut och druckit upp mina pengar som alla andra studenter in their prime gör. Men jag har så svårt för studentlivet, alltså. Det är lite väl hypat, jag har inte varit full på hela året tror jag, inte gjort så mycket exklusivt förutom en dag på liseberg. Jag förstår inte hur studenter kan gå lös på krogrundor och vardags-drickande när de betalar sjuka hyror för sina studentlägenheter. Jag är avundsjuk på de som kan det, men logiskt är det inte i mina öron. Jag kanske äter för exklusiva makaroner eller köper för fancy toapapper jämfört med andra. Herregud. När jag tänker efter gör jag ju allt gratis. Jag syr mina kläder, lagar mat som jag tar med mig till skolan, betalar ingen spårvagn, tar med kaffe till skolan, varken klipper eller tvättar mitt hår, äter inte godis, dricker inte mer än en gång varannan vecka, röker knappt nånting, laddar ner gratis musik och film som den utsugare jag är, betalar en löjligt låg hyra och åker ju aldrig på semester. Jag borde vara miljonär. Men buhu. Jag krälar lägst ner på samhällsbotten ihop med faktum-säljare och trubaduren Timothy. Vad ska en människa göra runt här för att bli lite förmögen? Va? Jag tycker (alltid denna egocentrism) (egocentrik?) iaf, precis som jag gör med teleportering, att pengar borde vara en mänsklig rättighet. Jag tycker att staten borde ge alla levande människor minst 10 000 i månaden och en teleporter. Det hade varit en iaf lite dräglig tillvaro. Man skulle ha råd att gå ut på kvällarna och roa sig, och man skulle enkelt kunna ta sig till och från stället. Ja. Så kan man lägga ner hela bil- och kollektivtrafikshistorien och spara in pengar på det skräpet. Gud. Jag har verkligen tråkigt. Ursäkta att jag tar upp er tid med dravel. Jag borde skämmas. Buhuu.

Vissa dagar är skit-dagar. Igår var en bra dag med härliga besked om att Zdob si Zdub kommer till roskilde med sin fantastiska moldaviska ska-pop! Så gör även the Raconteurs, fast de lämnar ska-popen hemma och tar med Jack White och Brendan Benson. Fett ska det bli. Men som kompensation för att jag råkade ha en bra dag igår så blev denna dagen det inte. Denna dagen har varit intensivt skitig. Iaf sen jag kom till skolan och fram tills nu. Såhär var det. Jag fick u på min jävla tenta, precis som jag anat. Lite trist. Jag åkte fast för plankning idag igen. Men det är okay. Kostar ju bara en hundring. Lite frustrerande ändå. Sen kanske stones-konserten är inställd eftersom Keith har gått och blivit FÖRLAMAD! Det hade varit lättare att smälta om det hade hänt igår eller imorgon, men idag är det oacceptabelt! Kanske inte låter nått märkvärdigt men det är det! Ibland önskar jag att jag var en angler fish. Livet vore lite mer bekymmerslöst, och förutsägbart. Man skulle slippa kämpa emot och bara kunna acceptera sitt öde. Människor kan inte det! En Angler fish är en sådan som på bilden, fast den är i papier maché. Varför i papier maché? Jo, jag gillar det helt enkelt! Iaf. Poängen? Ja. En manlig angler fish är en ganska unik fisk, berättade Erik igår, och fick mig att äcklas lite. När det är dags för angler fish-parning så biter sig hanen fast vid honans.. öppning.. (?!) och stannar där. Jorå. Stannar gör han. Faktum är att han växer fast på honan och börjar avveckla sina egna organ. Samtliga organ. Lever, lungor, hjärta och även hjärnan. Jag undrar hur han känner det under den här processen. För även den mest primära djurarten måste ju känna nått? Undrar om han märker sådär "ah, nu rök balanssinnet, och där försvann vänster hjärtkam, darn it!" eller "Jaha, inga mer ögon för min del, och oj, kissa kommer jag aldrig mer kunna göra..!" Det måste vara oerhört läskigt, men ändå så skönt att bara veta att man inte har nått val. "Detta är mittl ivs mening. Som för alla andra manliga angler fishes." Från det att man föds så vet man precis vad sitt liv ska och kommer gå ut på. Naturen har sin gilla gång. Ja. Ibland önskar jag att jag var en djuphavs-fisk istället för en dumdristig människa. Bah. Tusan också!

Nu har det då hänt till sist. Ozonlagret har sagt sitt och Jessica får sitta inne året runt. Vi gick från vinterjacka till linne på en vecka. Och börjar man inte bli orolig nu så är man bara lat i huvudet. Jag som har berikats med kroppsutsöndringar men inget underhudsfett märker dessa klimatskillnader ganska kraftigt. När då klimatet ändras helt abnormt på bara ett par dar så går hela min kropps funktioner åt pipsvängen. Förut hade vi fyra årstider. Hösten och våren gick jag ut på. Det vill säga en runda i april och en runda i september. Månaderna där emellan var outhärdliga på sina små sätt. Regn, blåst, stormar, snö, is, halka, allt går ändå in i määääärgen på mig. Var jag ute som liten mellan oktober till mars så var jag tvungen att ligga i badet två timmar efteråt för att mjuka upp mina frusna leder. Och var jag ute mellan maj till augusti så svettades jag så oerhört att jag inte vågade ta folk i händerna, än mindre ha kläder på mig. Detta blev lite pinsamt när man kom upp i åldrarna och skämdes för det mesta, även sin nakenhet. Tillsammans med att allt blod försvann från huvudet både i värme och kyla så fick jag hålla mig inne eller i skuggan för att undvika svim-attacker blev jag klassad som en asocial person förutom mina två månader in my prime. Men jag hade ändå dessa två månader. Nu då? NU? Nu finns det inget spår av dessa söta, lagom tempererade månader då jag kunde vistas ute som folk. Istället för att som man först trodde, alla årstider skulle planas ut av växthuseffekten och bli ett enda långt år av 15-18 grader (oh, himmelska paradis) så gick det åt häcklefjäll. Nu har vi bara ett intensiv-vintrigt halvår och ett hysteriskt somrigt. Inga mellanting. Detta får ödesdigra konsekvenser för en flicka som jag. På vintrarna ligger jag stilla, stilla och törs inte lyfta på täcket av rädsla för att lamslås av kyla. Möter inte några människor, mer än mina sims-familjer. På somrarna får jag så dåligt samvete för min dissning av den hysteriska värmen att jag knappt vill träffa folk eftersom de bara påpekar hur blek jag är. Lyckligtvis har jag de senaste åren lyckats arbeta bort hela somrarna tack och lov, och använt det som ursäkt för min icke-existentiella hudfärg och förhoppningsvis kan jag göra så i år också. Men fram tills dess har jag en b-uppsats att skriva och med det här alldeles för hippa vädret så kommer jag få mycket gjort, känner jag. Det är det mest positiva med klimatförändringarna. Tur att jag har lyckats skaffa en lägenhet i norrläge så jag slipper uppvärmningen som kommer med solskenet så jag kan arbeta i frid. Nu är det bara att vänta på jordens undergång så vi kan börja om på nytt igen. No more växthuseffekt!

Efter en hel veckas små-flyttande i resväskor blev det dags för stora lasset på fredagen. Pappa och bror kom upp på blixt-visit och som vanlig med min far är det snabba ryck och inget chit-chat. Jag tror inte ens han brydde sig om att kolla efter hur lägenheten såg ut, utan slängde bara in samtliga saker och åkte sedan hem igen. Sådan är han, min far, effektiv. Så hur trivs jag i min lägenhet då? Jo, tack, mae godt. Eftersom jag skulle få mitt första besök idag var jag tvungen att hysteri-sy mina gardiner och hets-dammsuga i 120. Det hela resulterade i akut ryggskott och en Jessica som numer inte kan sitta eller ligga ner. Bara stå. Jävligt rakt. Om man vet lite om det där med att sy gardiner, dvs spräcka, fålla, zick-sacka, etc så vet man att det inte alls är en barnlek eller nått kvinno-göra alls. Det är allvarliga saker och tungt kroppsarbete, det måste jag ändå klargöra. Om jag då påstår att jag sydde och strök 6 längder igår så kanske ni finner det outsägligt överdrivet. Men så var inte fallet. I bloody did it! Jag är typ.. oövervinnerlig. Men varje framgångssaga har sina baksidor. Nu sitter jag här på knäna eftersom stolen bara gör mig skada. Hursomhelst. Om man bortser från att det bor ett gäng gedigna alkisar vägg-i-vägg som har en vana att gå ut i trappuppgången vid sex på morgnarna och skrika oförskämdheter till varandra så kan man nog säga att jag har det fint nu i min lägenhet. Saker är på plats och så är jag. Det allra senaste, det nya svart som man säger, är vad jag första gången testade igår. Min bror var det som gav mig den briljanta idén när han sa att han skulle titta på the Station Agent och sedan ta sig ett bad. Jag tyckte det lät som en sjyst idé, då jag kom på nått ännu mer briljant. Varför nöja sig med hälften när man kan ha båda? Så.. jag drog in min laptop till badrummet och monterade upp högtalarna, laddade ner ett par desperate housewives-avsnitt och spolade upp ett skumbad. Sen låg jag där i värmen och kombinerade det absolut bästa av två världar. Jag älskade det. Och jag älskade mig själv för att jag kommit på idén om att göra det. Jag ska utvidga mitt njutande med vindruvor och ost så småningom. Ska bara fixa en liten anordning på min badkars-kant. Johodå. Så'atte..

Förresten. Eftersom jag har så många fans som uppmuntrar mitt bloggande (ja, jag är oerhört tacksam för ert stöd, ni har gjort mig till den jag är idag) så tänkte jag här kommentera kommentarerna till mitt föregående inlägg. Visst är man sugen på att slänga iväg ett kanske lite mer konkret mail, men med samma innehåll till lilla Linda. Men eftersom jag faktiskt aldrig läst något av henne så skulle det kännas lite förhastat. Och hon skulle säkert skriva nått kvickt tillbakahugg i tidningen som jag inte kan svara på och så skulle det bli pinsamt, och jag skulle målat in mig i ett hörn. Jag tycker nån borde ge henne lite kritik nån himla gång, men jag vet inte om jag vågar. Kanske ska vi ha en omröstning? Jaja. Vi får se.
Veckans skivor blir iaf:
David and the Citizens - For All Happy Endings. Så jävla bra. Så JÄVLA bra.
The Coffinshakers - We are the Undead. Ja, även om Rob Coffinshakers texter behandlar det hårda livet som ensam vampyr, så blir man ändå så sugen på att dela hans upplevelser. Kan beror på det svängiga country-ackompangemanget.
16 Horsepower - Secret South. Som vanligt är jag försenad. Men det här är lysande.

Just nu är jag så svettig om händerna att jag inte vågar kladda ner tangentbordet så mycket.. ursäkta mig om det fattas en eller annan bokstav. Jag är inte anpassad efter det här klimatet. Eller iofs. Jag är inte anpassad efter något klimat överhuvudtaget. Det är jobbigt och ibland svettigt. Som nu. Saken blir inte bättre av att jag kan koka av ilska på grund av löjliga artiklar och intervjuer i tidningen.. Exempelvis de två enda artiklarna med anknytning till Linda Skugge som jag har läst. Aldrig har hon intresserat mig nog för att jag ska ha orkat läsa hennes dumheter tidigare. Jag har bara antagit att jag skulle ogilla henne, vilket är en insikt jag numer är glad för att jag haft. I de intervjuer hon har lämnat i Metro, detta journalistiska mästerverk, får man en klar bild av vilken ridikulös låtsas-person hon är och tydligen alltid varit. Hon gör stort rabalder om att hon numer låter bli att kalla sig/vara feminist och uppmanar alla andra att göra detsamma. Att feministerna ska börja raka sig under armarna och sluta raka sig på huvet. Att alla radikal-feminister ska plocka bort sina pins och märken från sina väskor, att de ska byta sina kläder till kavaj och kjol och börja smälta in i samhället. Sluta gapa, sluta kämpa, kampen är lönlös. På ett sätt har Linda en poäng. Men bara när det gäller människor som hon själv. Poängen är att om man bara har klistrat på den här attityden för att vara PK, som Linda troligtvis har gjort i alla år, och egentligen aldrig trott på det själv utan bara kallat sig feminist och försökt övertyga sig själv och andra om att det är möjligt med jämställdhet så kan man lätt plocka bort den igen. Man kan hänga in attityden i garderoben som man gjorde med sin svartrockar-period och tonårs-revolt. Men du ser, lilla Linda. Så fungerar inte alla människor. Det är ungefär som att påstå att homosexuella kan väl lägga ner sin homosexualitet så att de slipper vara förtryckta i samhället. Vissa val gör man inte själv. Jag har försökt att vara någon annan. Jag har försökt att vara en party-pingla med stövlar och kort-kjol. Jag har försökt att efterlikna det vackra folket jag umgåtts med. Jag har också velat vara oberörd och korkad och kunna smälta in. Men du ser, Linda lilla. Det går bara inte. Jag är oförmögen att vara nån annan. Jag kan inte blunda för min omvärld. Jag måste få hoppas och tro på en förbättring. Jag vill inte stå brevid när andra faller. Du ser, jag har inte privilegierats med ignorans. Jag önskar det. Men så är inte fallet. Och att du sitter och säger sådana urbota dumma saker visar bara hur påklistrad, respektlös och ignorant du egentligen är. Och för att extra spä på ditt nya "jag" så inför du nu en avgift på din blogg. Vad är det för jävla attityd? Mot all förmodan så har du tydligen folk som vill läsa dina texter. Men som den lilla kapitalist du gömt inom dig men nu kommit fram så ska du pressa dem på pengar? Varför har du försökt låtsas vara vänster/feministisk i alla år? Du måste ju ha insett att med dina sjuka värderingar så låg du ganska långt därifrån. Lite löjligt att du bara som en fluga tar dig an att vara PK. Men men. Nu har du kommit ut ur garderoben. Grattis Linda Skugge. Nu har du blivit just another brick in the wall.

Bilden föreställer mig och min mor. Vi är två glada, sunda människor. Och jag har min brors skjorta på mig.. Fin va?