imstilljustacliche

Ja. Ni tycker så jäkla synd om er själva va?! Ni gapar som fågelungar och målar upp er själva som små offer, va?! Hur har ni MAGE?! NI sitter i storstan, NI har folk omkring er utan barnvagnar och familjeliv, NI har bredband, NI slipper bo vägg-i-vägg med era mödrar, NI slipper vakna till grannar med bredaste, fulaste smålandskan, NI slipper sitta och le i åtta timmar och småprata om väder och femtio-öringar med 260 olika människor om dagen! Ja. HUR HAR NI MAGE? Genom tidigare bloggar kan ju både ni och jag snabbt inse och förstå att det faktiskt är MIG det är synd om. JAG som sitter i Värnamo i fyyyyyyrraaaaa långa veckor till. Utan slut på mörkret. Så sitt inte där och sympatisera med er själva, nej, STÖD mig i min kamp. Hjälp mig uthärda, muntra upp mig! Berätta roliga anekdoter som får mig att le. Ring och säg nått enkelt som "åh, vad kul att du har ett jobb". Ge mig något att leva för här nere! Ja. Tänk nu noga över era synder, ty I skall eder dömen, som man sa. Jaja. Men vad har hänt sen sist då? Jo. Jag har visat staden för Erik, han var storslaget imponerad av mitt hem. Det stulna armstödet på Bruna Mathson-möblerna i järn. Den morbida statyn utanför Värnamo Nyheter föreställandes 16 stycken ihopsmälta kaniner som gör zieg hail i kostym. Den härligt dundrande disko-musiken från Harrys övervåning, trots att man inte sitter på övervåningen. Det konstnärliga bidraget i å-bro-parken där alla stenar målats blå. Mamma och Stig planerar att sjunga "En sliten grimma" på Lilla Krogen, jag får panik och börjar hyperventilera. Alla dessa små, unika, kännetecken för min härliga stad upplevde vi tillsammans innan vistelsen fick ett alldeles för snabbt slut. Däremellan hann vi äta en massa god mat, vilket är himla fint när man har främmande. När det bara är jag hemma så är det  ingen som orkar bry sig om att föda mig, så undernärd och svag harr jag blivit. Men när vi får storfrämmat av Erik så ska mina diverse familjer tävla om att bjuda på mat. Det tycker jag är fint av dem, så jag passade att äta massor, i vetskap om att den visan lär inte bli spelad fler gånger. Mer då? Jodå. Min far besöktes, han blev som vanligt glad över att se mig. Så glad att han somnade. Nu tänker jag fortsätta kolla på formel etten i min ensamhet. Och så är jag hungrig.