imstilljustacliche

God kväll, kära läsare, nu är hon äntligen hemma igen. Med ton av inspiration i bagaget har jag lyckats hålla mig vaken i snart två dygn. En kvinna måste göra vad en kvinna måste göra. Trött, sliten, smutsig, bränd men halleluja - nyskiten. Jag har hittat åtskilliga livsviktiga blogg-ämnen under min vecka i danmark, och frågeställningarna är inte bara många, utan även synnerligen intressanta. Detta kommer resultera i en blogg-följetong i flera delar med väl valt innehåll, som exempelvis: Borde vi kolonialisera fetman, jag och George Bush? Är musik bättre än sex? Varför håller så många flickor i hand? Är danskar tjockare än svenskar? Varför säger alla, finnar, svenskar och engelsmän "unnskyld" precis hela tiden? Ser jag tysk ut? Hur många kissande snoppar har jag egentligen sett samtidigt som jag har hört nån nynna på "Anna var en boot" eller hur fan den nu går. Ni hör, kära vänner. Ämnena är många och ska avhandlas. Men. Idag? Njea. Vi börjar med en kort summering av mitt föregående år. Det var helt åt helvete. På alla områden. Att jag överlevde är ett mirakel. Nu till detta året. Och till Nillea. Nillea har fått min otur. Kan man säga. Fast jag känner mig naturligtvis skyldig eftersom det vilar en förbannelse över mig och alla jag känner. Så kanske är det min olycka som blivit hennes. Vilken skit jag är. Hur som helst. Det är svårt att blogga om andras liv än mitt eget. Så jag ska inte försöka. Men det är synd om Nillea. Ett av många exempel på detta utspelades i morse. Typ. Efter en fel-fri vecka utan några vidare missöden åkte vi glada i hågen hemåt igår kväll. Lite på skämt uttryckte jag min glädje på ett liknande sätt som nu följer "Åh, tänk att allt ha gått bra, bilen är hel, tältet är helt, inget har blivit stulet eller tappat." "Haha, jaa", sa Nillea, "fast vi kanske ska knacka på det". Och så knackade hon i plast i stället för trä. Vilket i efterhand kan ses som trist. Imorse när vi vaknade.. Så.. Var bilen.. borta! Puts väck! Tjo faderullan, missing! Med all. ALL. Nilleas packning, Cd-spelare, Sprit och Mat och grejer. Allt hon hade haft med sig var borta. Stulen. Jepp. Vad säger man? Man vänder ryggen till i fyra timmar i den här skit-staden och klart så skulle nått as stjäla beiga faran. Lågt är vad det är. Avsevärt lågt. En blir förbannad. Jag blir förbannad. Så min annars så humoristiska ton i bloggandet är borta. Kanske återkommer jag imorgon. Troligtvis. Och kanske kommer jag då börja med att förklara rubriken på denna lilla blogg-buffé, och ni kommer att få en skön känsla av stor sanning och kunskap i maggropen. Men ikväll ska det sovas. Och tänkas på nillea. Som hade en reservbil i fickan hos hennes föräldrar till hemresan till Göteborg. Det fina med den bilen, som har fungerat klockrent i hela deras liv tillsammans, var att fläktremmen brast nånstans i Rolfstorp. Senast jag hörde från Nillea väntade de på bärgning. Någonstans i Rolfstorp. Vad är det för fel på Gud?