imstilljustacliche

Så här sitter jag nu. Instängd, inträngd i min kammare. Jag trodde knappt det fanns kammare längre, och att det var en hyfsat ovärdig plats för en sådan som jag. Men här är jag. I ett skyffe till kammare. Bland all möjlig skräp sovandes på en tältsäng. Ja. Ni vet redan att det är synd om mig. Hursomhelst. Senaste veckorna har varit bajs. Det känns som någon har boxat mig i magen i arton timmar i sträck och sedan slängt mig i en påse med dill för att sedan vacuumförpacka mig. Kort sagt. Luften har gått ur mig. Mening har svikit mig. Jag har gått från klarhet till klarhet, och kanske som det typiska döds-symptomet, har jag fått ett ögonblicks sanning i mitt liv. Sanning är dock svår att hantera när man ligger luftlös ihop med en kvist dill och fäktar. Man skriker och inte många hör en. Som vanligt i mitt liv när det handlar om suck, pust och stön (dvs lidande) så måste Livet alltid dra saker till dess yttersta spets. Det måste alltid se till att har jag det jävligt, så måste jag få det lite extra jävligt, bara för att jag inte ska tro och hoppas på nått annat. Så Livet ser till att jag i detta fall bryter ring-tån. Jepps. Den har blå, grön, svart och röd färg och en massa andra kulörer som en tå verkligen inte ska. Detta på grund av att min inbilske sjuke mor skulle dammsuga samtidigt som hon hade njursten och inte kunde kontrollera sig själv och sitt dammande. Hon dammsög mig in i väggen med tån först, och det var smärtsamt värre. Aj, skrek jag och föll ihop på golvet som en silltrut. Scchh! väste mor och stirrade på mig som att jag var en silltrut. Hon hånade mig lite och lät mig ligga. Off to work gick jag, som den oerhörda hjälten jag är, och först när jag kom hem fick hon ta del av den smärta hon åstadkommit mig. Mord, sa katten. Jag är hursomhelst mycket skakad av händelsen och inget gips har jag fått. Himla orättvist. Jag ville ha lite pådrag och media och sjukskrivning, men mina arbetskamrater höjde inte ett ögonbryn, brydde sig inte det minsta. Så himla nonchalanta. Jag söker sympati hos mig själv i stället. Det går bra. Idag har jag även fikat med Lill. Hon är speciell. Jag har alltid sett ett mystiskt skimmer av vuxenhet kring henne och det är så svårt att sätta fingret på. Redan i lågstadiet hade hon detta, dock helt utan att vara irriterande vuxen. Som många andra. Men face it. Lill ska flytta till vuxen-staden Jönköping. Med sin pojkvän sedan fyra, (4) år tillbaka. Hon har just tagit sin kandidat i civilekonomi, och är inte ens 22 år gammal. Hon jobbar med något som jag inte förstår, på länsförsäkringar, ett äkta vuxen-jobb, där hon har fått ta del av diverse kurser och utbildningar som de skickat henne på. Det är hejdlöst seriöst. Hon är liksom ett projekt för framtiden. Samtidigt har hon varit på anställningsintervjuer för CHEFS-jobb. Herregud. Jag fattar liksom ingenting. Hur kan hon? Hur klarar hon? Hur lyckas hon? Jag är så liten och skitig jämfört med denna framtidskvinna. Och så har hon börjat med MC-kortet mitt i sitt hektiska liv. Ja. Hon är nog min drömkvinna. Suck. Nog om Lill. Nu fick du alltför många rader. Åter till mig. Och till Jobbet. Jobbet. Jo. Idag satt jag och kväljdes inte mindre än fyra (4) gånger. Detta beror som ni säkert redan känner till på min människo-fobi. Jepp. Den mot de feta, gamla, fula människorna. Det är sant. Jag fick anstränga mig för att inte kvälja dem i ansiktet. Så mycket så jag nästan började lipa åt dem istället. Men herregud. Det kommer intravandes en hysterisk dansk, fet som en amöba (om amöbor är feta), utseende som en skelögd bäver och doft som en.. ja.. Vad ska man säga? I den här värmen så kan ni nog gissa. Jag förstår inte vad han säger, han är otrevlig och jag kan inte andas. Klart jag får kväljningar. Eller när en sönder-skrynklad gammal tant med vårtor på insidan av ögonlocken (jo, det är faktiskt sant) lutar sig fram och tvingar en att titta på henne. Sen har vi kvinnan med mustasch och buskar under armarna som sträcker sig efter cigaretter mitt i ansiktet på mig. Eller en av avgrundens utkastade; ?Lilla vän? (inte bara jag som finner motbjudande och otrevlig) vars näsa ser ut att vara gjord i plast fast någon hållt ett stearinljus under den och smält bort näsvingarna. Inte mysigt alls. Så fyra gånger var dagens skörd. Jag mådde verkligen illa. Jag vet att jag är en dålig människa. Jag vet att min toleransnivå är alldeles för låg. Jag vet att jag orsakar lika mycket lidande som jag utsätts för, men om Livet (inte livet som livet utan Livet som i det som bestämmer) ger mig en andra chans så kanske jag också kan ändras och bli en bättre människa, finare människa, mer ombryende. Eller så har jag helt enkelt bara sett Borta med vinden för många gånger, och tycker alltför bra om den. Kanske mitt påhittade slut för Scarlett är alldeles för löjligt och orealistiskt. Kanske inte alla förtjänar att kunna förändras, och kanske inte alla kan det heller. Men jag tänker nog fortsätta hoppas.

Oj. En blogg med hysteriskt många svängar och turnar. Fick ni nått att bita i.