imstilljustacliche

Igår satt jag i min ensamhet och tittade på skön film. A la folie.. pas du tout med den söta lilla Audrey Tatou som vi alla älskar visades på ettan och jag hade sett fram emot den så länge. Men efter filmen hade jag en sån där kvälj-känsla i halsen. En sån där som man inte kan pressa upp, för den är inte riktigt så stark utan fastnar halvvägs. Men istället sitter den kvar i flera timmar. Uhu. Så vad orsakade denna halv-kväljning som fastnade? Jo. Om ni sett filmen så i sista scenen har den psyksjuka flickan gjort en gubbe i mosaik fast utav sin färgglada små piller. Detta, mina vänner. Är äckligt. Jag började associera till 3D-bilder och pussel, och då var ju illamåendet redan igång. Jag har i allmänhet alltid gillat pussel och idén att många små bitar bildar en större helhet. Gillat, men äcklats lite av det. Själva tanken på att om man tar bort en bit så förstörs hela bilden känns inte riktigt.. lättsmält. Ni förstår. Jag gillar ytor. Hela, stora, sköna, lena ytor. Kanske svårt att tro när man först ser mig. Men. Faktiskt. Lägger man ett pussel förstörs bilden av en massa små äckliga, svullna bitar. Det ser ut som finnar som poppar i kapp. Det är vidrigt, när jag tänker närmare på det. Tänk om människan bestod av pusselbitar eller liknande.. så kunde man skrapa lite på kinden, och så lossnade en bit.. så kan man ta bort och sätta tillbaka den, som en legobit. Fast i kött. Så himla äckligt. Nu mår jag illa igen. Usch.