imstilljustacliche

Ja. Stora saker är i görningen. Moln har seglat i motvind, katter har spelat fela, stenar har flugit och benknotor har gnidits med fett. Ni ser. Det har skett stora omställningar i det jessicanska psyket. Hur då? Jo. Den annars så välplanerade Roskilde-festivalen höll på att gå oss förlorad på grund av klantig planering av vissa delar av sällskapet.. *host, host*. Ångest och psykbryt. Men jag klarade mig igenom den krisen med förvånandsvärt lugn och iskall planering. Mamma fixar, och det är jag som är mamma. Alla måste förstå, att när det kommer till nått stort, viktigt, betydelsefullt, så fixar jag det. I'm the masterfixer. VIdare. Mitt trialaccount har gått ut. Buhu. Seriöst buhu. MItt liv fick ändrad körfältsriktning utan att jag var det minsta förberedd. Jag gillar det inte. Jag måste nu skrapa ihop en 299 futtiga pengar för att köpa spelet så jag kan bli hel igen. Och det vet ingen hur lång tid det kan ta, med tanke på skulder upp över öronen och en restskatt på 5 papp. Jag känner mig lite instabil, men förhoppningsvis kan jag ignorera det och ljuga för mig själv tills jag tror det. Vidare. Jag har vacklat lite i min oerhörda principfasthet angående fobier. Ja. Som ni som känner mig vet, så ogillar jag skarpt vissa typer av varelser. Det är "de feta", de "dåligt klädda", "de tråkigt fula" och naturligtvis.. "gamla människor". Gamla människor kan jag sällan sluta äcklas av då de: luktar illa, har hår på onaturliga ställen, behöver ofräscha hjälpmedel till vardagliga ting, har knölar och vårtor på naturliga, såväl som onaturliga ställen. Även äldre människor i min närhet har jag svårt att inte äcklas av, då dessa företeelser är så himla påtagliga. MEN. Och där kom det. I en serie som jag följt under mångar år, en brittisk, lantlig, småstadsserie så har de verkligen lyckats skapa charmiga åldringar. Fräscha, ungdomliga, påhittade, kanske, men ändå åldringar. Som jag inte tvingas spotta på. Jag kan finna dem humana, sympatiska, lite humoristiska, och ja, jag kan till och med känna med dem. Manusförfattarna och type-castarna har gjort ett jätte-jobb när de lyckats få mig att känna så. Jag kan med glädje, nyfikenhet och genuint intresse följa dessa gamlingar i deras vardagliga betingelser efter att hitta den sista lyckan innan de kolar vippen. Tack. Jag har nu funnit bevis på att det finns en mänsklig sida i mig, som kan känna empati. Vilket jag sällan anat.